Ställde frågor och sökte ständigt efter svar
Lennart Hjulström 1938 – 2022
Lennart Hjulström levde och arbetade genom flera teaterhistoriskt avgörande och föränderliga decennier, som han kraftigt bidrog till att prägla. Som chef för Folkteatern i Göteborg 1976-1984, som initiativtagare och ledare för det uppsökande turnéprojektet Folkteatern i Sverige, och som Sveriges första professor i regi vid Dramatiska institutet 1989-1994, bland mycket annat. Han medverkade som regissör och skådespelare i ett oräkneligt antal produktioner på teater, tv och film, varav flera tillsammans med hustrun Gunilla Nyroos.
Lennart Hjulström klev in på elevskolan vid Göteborgs stadsteater 1961, långt före min tid som människa och teatergåare. När jag studerade teatervetenskap i slutet av 1990-talet, såg jag honom spela Victor Sjöström i Ingmar Bergmans uppsättning av P O Enquists Bildmakarna på Dramaten. Målarsalen var målad med stumfilmsprojektioner från Körkarlen och Lennart Hjulströms gestaltning var, i synnerhet jämfört med Elin Klingas framfusiga Tora Teje, återhållsam och lågmäld.
På flera plan är dessa epokgörande märkesföreställningar med sin skarpa samhällskritik och brechtianska ton fortfarande aktuella.
Inte olikt hur jag kom att uppfatta Lennart Hjulström när vi möttes off stage, vilket kunde hända till vardags under de år som vi samtidigt jobbade på Riksteatern. Jag med teatersajten Nummer och han tillsammans med Lars Norén i den konstnärliga ledningen för Riks Drama. Då framstod Lennart Hjulström alltid som lugn, eftertänksam och ständigt reflekterande.
Några av mina starkaste minnen av Hjulström som regissör är också förknippade med hans uppsättningar av Lars Noréns pjäser. Som när han på Stockholms stadsteater valde att bädda in uruppförandet av Tyst musik, som handlar om döda barn, med högst ljudlig och levande Mozartmusik.
Lennart Hjulströms karakteristiska lugn präglade också hans gestaltning av titelrollen i G E Lessings Nathan den vise i Eva Bergmans regi på Stockholms stadsteater 2008. Jag beskrev den som ”tryggheten själv” i min recension efter premiären.
Hjulströms lugna, eftertänksamma temperament kontrasterade mycket med den omvälvande och politiskt engagerade teaterepok som jag läste så intresserat om som student och som sammanföll med Lennart Hjulströms första teaterdecennier.
Vid Göteborgs stadsteater under 1960- och 70-talen skrev han, tillsammans med Kent Andersson och Bengt Bratt, in den legendariska trilogin Flotten, Hemmet och Sandlådan i teaterhistorien. Lennart Hjulström regisserade, men i enlighet med idéerna om det kollektiva arbetet och viljan att bryta med teatertraditionerna skulle också regissörens roll förnyas.
På flera plan är dessa epokgörande märkesföreställningar med sin skarpa samhällskritik och brechtianska ton fortfarande aktuella. Vi är många som än i dag undrar vart samhällsflotten egentligen är på väg.
Reflekterandet och iakttagandet av verkligheten fick honom att allt mer ställa frågor och söka svar, snarare än att försöka leverera tvärsäkra sanningar, förstår man när man läser hans bok Slanten i vanten – Scener från teatern och livet (Leopard, 2006). Där samlade han många intressanta tankar kring sitt konstnärliga arbete och sin syn på hur teaterideal och kulturpolitik förändrats genom åren.
Kanske var det också Lennart Hjulströms sökande och hans genuina vilja att ständigt slipa teaterhantverket som fick honom att återvända till Strindbergs pjäs om idealisten Mäster Olof och sätta upp den tre gånger, mot bakgrund av tre olika samtider och i tre olika skeden av sitt eget liv och konstnärskap: 1968 på Göteborgs stadsteater, 1988 på Dramaten och 2008 på Stockholms stadsteater.
