Han skildrade våra liv i absurd genomskärning
Lars Arrhenius har gått bort – se hans verk på stationen och på utställningen ”Tyst vår”
”Här vilar framtiden”. Så står det på den sten som pryder en liten grav i skogen bakom Kaknästornet i Stockholm. Lars Arrhenius och Eric Ericssons vad jag antar är en klimat- och miljökommentar får en svindlande innebörd när nyheten når oss att Lars Arrhenius har gått bort, endast 53 år gammal.
Det är en skriande förlust. Hans många underfundiga och absurdistiskt allvarliga serieinspirerade berättelser om livet, livsfriser, har liksom legat och dunkat som ett bottenackord i tillvaron under 2000-talet. Sorgen är denna vår som en trasig basgång.
Utställningen i skogen, Tyst vår pågår april ut. Lite i fas med den grymmaste tiden.
Men utställningen är trots dess nya ackord, coronasäker. Ett konstnärsinitativ som delar titel och anslag med pionjären Rachel Carsons miljöaktivistiska bok från 1962. Då var det DDT som dödade insekter och i och med det avlägsnade fåglarnas mat. Nu är det vårt eget larm och kiv som tystnat, människans möjlighet att samverka, träffas, skapa gemenskap. Medan fåglarna sjunger lika mycket som vanligt.
Tyst vår säger: Vi måste vara rädda om varandra. Även om festen är över som i Bigert & Bergströms verk, så stöttas naturen, som hos Arijana Kajfes. Och skyddsrummet, Carl Michael von Hausswolffs Red Safe, är tryggt som en livmoder. Det är generöst, många gånger roligt, och mer en sorts interaktiv performance än en grupputställning utomhus. Man kan nästan säga att ”Tyst vår” är smått genialisk i sin snabbt tillkomna, öppna form.
En del gallerier och konsthallar håller fortfarande öppet, trots att publiken (och vi kritiker) i viss mån sviker. På Tegen 2 går det att se grupputställningen Experimentet, med verk som på olika sätt granskar vår sårbara civilisation. Visst är det ett experiment, att ha ett galleri öppet, att livesända konserter – liksom att bygga tillfälliga utställningar utomhus. Konsten famlar och skapar i snårtiden.
Men det som alltid kan ses, oavsett nedstängd coronasäsong, är den offentliga konsten. Såväl street art och graffiti, som offentligt beställda verk. Som en hommage till Lars Arrhenius föreslår jag därför hans Cuckoo Clock, på Stockholm City pendeltågsstation (animationer av Karl Sandzén). En 24-timmars film, med en tickande klocka i centrum. Våra liv i genomskärning. Alltid på väg, eller nästan framme.
