Felspark mot Zlatan
Den vanligtvis superskarpa kolumnisten på Metro, Lisa Magnusson, gör det väl enkelt för sig när hon dissar Zlatan Ibrahimovic (8 juni). Jag är nog fel person att reagera, eftersom jag tillhör den grupp hon beskriver. Vi som älskar Zlatan (nästan) förbehållslöst. Magnusson hävdar att Zlatans härskartekniker slutar vara underhållande när han slår neråt, från sin skyhöga tron. Och där har han väl befunnit sig i princip sedan han spelade i Malmö.
Hon hävdar att Zlatan gillar att slå och sparka sina lagkamrater, förolämpa barn och styra media. Rejält illasinnade tolkningar. Framför allt är det skevt att påstå att Zlatan aldrig behöver stå till svars. I själva verket krävs han ju på ansvar hela tiden, från alla håll.
Ett av Magnussons exempel är fotbollsgalan 2013, där Anders Svensson prisades som meste landslagsman genom att få en bil av Svenska fotbollförbundet. Therese Sjögran, som spelat många fler landskamper, fick ingenting. Sen sa Zlatan dumma saker. I en cirkus där framför allt Fotbollförbundet gjort bort sig fick Zlatan symbolisera ojämlikheten mellan dam- och herrfotboll. Zlatan är en fotbollsspelare, medan omvärlden vill veta vad han tycker om politik, dopning, trafikregler.
Vidare handlar det om den klassiska frågan om huruvida det är fruktbart att kräva offentliga personer på moraliskt ansvar. Mitt svar är så gott som alltid: Nej.
I det här fallet är det nästan irrelevant. Om man nu envisas med att ta ansvars-spåret går det inte att komma ifrån Zlatans betydelse även utanför planen, som torde väga oändligt tyngre än en kaxig Ica-reklam.
