”Jag fick stryk en gång i veckan”
MAJ SJÖWALL 80 ÅR
Åsa Linderborg samtalar med deckardrottningen om den tuffa uppväxten, författarskapet och ett svunnet Stockholm
Om det finns nån deckardrottning i Sverige, så heter hon Maj Sjöwall. Tillsammans med Per Wahlöö skrev hon åren 1965–1975 böckerna om poliskommissarie Martin Beck, som blev stilbildande världen över.
Maj Sjöwall föddes den 25 september 1935, i dag fyller hon 80 år. Jag möter henne i ett samtal som inte ska handla om att bli änka mitt i livet med tre barn, om pengarna som försvann eller Beckfilmerna som hon inte har nån kontroll över. Jag vill veta nåt om det ingen pratat med henne om, barndomen och hennes första arton år i livet.
Naturligtvis är Maj Sjöwall uppvuxen i det kvarter som spelar så stor roll i serien Roman om ett brott: Klara. Pappa var direktör för hotell Gillet vid Brunkebergstorg, syskonskaran om tre barn bodde i en lägenhet högst upp i hotellet.
– I Klara bodde alla sorter. På Regeringsgatan fanns de rika med tjänstefolk. På bakgårdarna låg småföretag som plåtslagare och snickare. Runt Hötorget sov bönder i kyffen när de levererat sina varor. Det präglade ju stadsdelen. Sen bodde det mycket konstnärer där eftersom det fanns fotoateljéer med naturligt ljus i norrläge. Det var massor med kaféer och krogar, småhotell för resanden. Allt det där som är rivet.
Hur såg din familj ut?
– Vi var tre syskon, jag i mitten. Mamma var hemmafru. När jag började skolan arbetade hon fortfarande, på Riksbanken. Ta med dig några pengar hem, ropade vi barn. Sen fick hon inte längre jobba för pappa. Vi hade hembiträde, för så skulle det vara. Farfar var fabrikör på Kungsholmen. Morfar kom från Tomelilla, var cellist i orkestern på Grand hotell och sen på Operan. Jag älskar fortfarande cello.
Du är ju en radikal kvinna. Är det nåt du fått hemifrån?
– Det kan man säga. Mina föräldrar var mycket borgerliga, åtminstone pappa, mamma sa inte så mycket. Pappa var en högerman och uppfostrade sina barn enligt uråldriga metoder med piskor och ris, jag fick stryk en gång i veckan.
Eftersom jag växte upp i en byggnad som inrymde hotell och restaurang såg jag ju hela samhällshierarkin, pappas alla underhuggare. Jag minns särskilt ett par finska potatisskalare som skalade plugg dagarna i ända i stora byttor. Den här miljön såg ju jag och det gjorde mig till socialist.
Att din pappa var blå, märktes det under kriget?
– Jag var fyra år när kriget började. Pappa hade varit sjöofficer, så han blev kapten i reserven. Han var rädd för ryssen, prenumererade på Svenska Dagbladet och var med i Munckska kåren, det var officerare som skulle bekämpa kommunismen och hjälpa Hitler om Sverige ockuperades.
Men när du blev socialist, pratade du politik med honom då?
– Nej, nej, nej, vi pratade över huvudtaget inte om nånting. Han kunde fråga hur det gick i skolan och sa att jag skulle få spö för att jag hade BC i matte.
Maj berättar om vattentäta skott mellan barn och vuxna, i borgerliga familjer pratade man inte med varandra, man skulle bara lyda. Barn ser hur de vuxna gör, det går i arv. Hon var elva när hon förstod att hon inte behövde bli som sin mamma.
– Jag läste mycket, men inte flickböcker, jag läste Maxim Gorkij, Elin Wägner, Selma Lagerlöf. Då fick jag veta nåt om andra kvinnors liv, det gick upp för mig att man kunde trotsa den förutbestämda vägen. Eftersom jag var så hårt bunden hade jag ett fruktansvärt frihetsbehov.
Vilka förväntningar hade dina föräldrar på dig?
– Min mamma ville att jag skulle ha ett yrke, men pappa ville mest att jag skulle skaffa mig en man. En officer eller läkare.
Men det gjorde du ju också, tre stycken!
– Jo, men ingen läkare.
Trotsade du din pappa hela tiden?
– Jag levde ett hemligt liv. När jag var femton gick jag på källarklubbar och dansade dixie. Jag var fjorton när jag dansade bebop på Nalen. Jag hade en omgång kläder bakom ett element i trappuppgången, svarta jeans en stor tröja. Jag gick hemifrån i kappa och klänning, sa att jag skulle på hippa hos Rutger von Essen eller nåt, sen bytte jag om.
När upptäckte du att du kunde skriva?
– Jag hade bra betyg på uppsatser. Jag gick i en progressiv flickskola. Bibi Andersson, min klasskamrat som sen blev skådespelare, och jag fick läsa dikter på morgonbönen. Jag läste Elmer Diktonius och hon Karin Boye.
Efter flickskolans sjunde klass hoppade jag av, jag ville inte ta studenten som pappa tyckte, för då hade jag behövt bo kvar hemma.
Maj ville bli skådespelare, ha ett fritt yrke.
– Då skickade pappa mig till en psykolog som skulle övertyga mig om att jag skulle bli advokat eller läkare, eftersom de ofta hade bohemiskt umgänge. Sen skickade han upp mig till Lappland, där jag fick jobba på ett fjällhotell.
Hur gammal var du när du träffade din första kärlek?
– Den första riktiga kärleken, då var jag arton. I september 1953. Jag jobbade på fjällhotellet och fick ta hand om dollarturisterna.
Tillbaka i Stockholm kom Maj in i förlagsvärlden.
– Jag dansade med en gubbe på Nalen som var doktor i litteratur, han hade eget förlag. Det var himla kul, jag fick administrera med stålpenna i stora böcker och fick träffa författare.
Sen blev du författare själv.
– Men det var först när Pelle och jag skrev ihop. Jag var för självkritisk i mitt eget skrivande, jag publicerade några saker anonymt, men en kompis fick hämta honoraret, jag vågade inte visa min pappa.
Du var så rädd för honom?
– Han satte skräck i oss.
Var han snäll mot din mamma?
– Nej, det var ett olyckligt äktenskap. Hon hatade honom. De var främmande för varandra. Hon skulle med på fester och operan och då var hon vacker och hade kanske kul, men mamma insåg nog ganska snart att det var fel man för henne. När han dog tog hon bort allt som påminde om honom. Hon klippte sönder alla fotoalbum. Han slog, men hon teg ihjäl oss.
Det var ju en väldigt aggressiv handling. Men även hon måste ju haft förväntningar på dig?
– Till skillnad från pappa var hon mycket stolt över att jag blev författare. Strax innan hon dog fick jag veta att hon hade gått en journalistutbildning. Hon hade riktig talang när hon skrev, det märkte man på brev och julklappsverser.
Du som är urstockholmare, pratar du slang?
– Ja visst! Det är nästan som ett eget språk, förr kunde man höra vem som kom från vilken stadsdel. Söderkisen snackar mycket mera nasalt än vad vi gjorde. Men hemma fick man prata ordentligt.
Trots den hårda hemmiljön låter en uppväxt i Klara som en idyll.
– Vi fick springa som vi ville, eftersom det var krig fanns det nästan ingen trafik. Vi var mest i Kungsträdgården. Där var det busungar, i Berzelii park var överklassbarnen. Det var där jag först förstod nåt av nazismen. Där bodde en judisk pojke, hans pappa var läkare, och han smet över gatan och blev kompis med mig. Han berättade att tyskarna plågade judar.
På biograf Svarta katten blev barnen utkörda under journalfilmerna, men Maj och hennes kompisar gömde sig under bänkarna och såg bilder från koncentrationslägren när de öppnades.
Du och Per Wahlöö skrev om rivningarna av Klara med sorg och raseri. Du har till och med lämnat Stockholm.
– Förr var Stockholm en storstad, men nu är den förvuxen. Det är för mycket folk, för mycket trafik, det småskaliga har helt försvunnit, folk har blivit storstadsmänniskor. Hela atmosfären har blivit snobbig. Människor som bor i mina gamla kvarter på Söder har fått för sig att de är väldigt märkvärdiga för att de flyttat från landsbygden till huvudstan. Att vara stockholmare tror de är att vara snäsig, föraktfull och mallig, egoistisk. Jag står inte ut med det. Går man utanför porten blir man arg och ledsen.
