Metoo var i första hand en gräsrotsrörelse
SVT:s serie påminner om de vanliga kvinnornas erfarenheter – långt ifrån mediernas rapportering
I SVT:s dokumentärserie Metoo – hösten som förändrade Sverige nämns inga namn på kända svenska män som anklagats för sexuella övergrepp. Inte ens den beryktade ”kulturprofilens”. Här finns heller inga kulturskribenter som tjabbar om drev och feminism som gått för långt.
I stället: en kronologisk berättelse om en rörelse som myllrade genom hela samhället, buren av alltifrån läkare och jurister till hemlösa och prostituerade.
Det är en välbehövlig reality check, inte minst för journalister som ett bra tag nu mest ägnat sig åt offentlig bearbetning av omdömeslösa uthängningar och pressetiska fällningar. Utifrån hur branschen pratar och skriver kan man få för sig att metoorörelsen var en ren medieskapelse som vi nu skäms över och måste ta död på. Det är en rätt inbilsk självupptagenhet.
Ska man tro aktivister och forskare som kommer till tals i dokumentären var riksmediernas namnpubliceringar snarast negativa för rörelsen. De ledde till en backlash där män blev offer och i en del fall drog kvinnor inför rätta för förtal.
Riktigt så enkelt är det nu inte som att medierna på egen hand löpte amok. Metoo triggades och växte i sociala medier, och de traditionella mediernas enorma uppmärksamhet bidrog helt säkert till rörelsens explosionsartade utveckling. Som någon konstaterar i dokumentären: en tweet kanske sprids till 100 000 personer, men en löpsedel utanför varenda matbutik från söder till norr i Sverige är ändå något helt annat. Lägg till kvällstidningarnas läsarsiffror på webben, som redan 2017 räknades i miljoner.
Vittnesmålen slår stenhårt i magen
Men det var gräsrötter som drev metoo-rörelsen, vanliga kvinnor som plötsligt blev aktivister och i dokumentären beskriver en jublande känsla över att äntligen få tala och bli hörda tillsammans. De berättar också vad alltihop handlar om. Vittnesmålen slår stenhårt i magen.
Den unga kvinnan som sexmobbades så grymt på en teknisk utbildning, och av ledningen fick höra att hon borde byta kurs. Den äldre kvinnan som våldtogs av en omtyckt kollega på första jobbet. Alla tafsningar och nedvärderande kommentarer man förväntats stå ut med och se som enskilda avvikelser, fast de är ett mönster.
Uppropen med de fyndiga namnen – #tystnadtagning, #utanskyddsnät, #vikokaröver, #sistaspikenikistan – samlade många tiotusental. På flera håll gjorde de skillnad, på andra inte. Men metoo puttrar faktiskt på fortfarande, trots bakslag och viss utbrändhet.
Det är nämligen så att när en organisering väl har åstadkommits så ligger den liksom latent, och metoo-rörelsen hade dessutom föregångare. En stor styrka i dokumentären är att den visar hur metoo tog form på ett alldeles särskilt sätt i Sverige.
Inriktningen på sexismen som struktur är ett arv från den urstarka kvinnorörelsen på 70- och 80-talen, medan den snabba kopplingen till arbetsmiljö som skedde i Sverige måste härledas till fackföreningarnas ställning här. Ovanpå det finns folkrörelsekulturen. När kvinnor samlades för att bryta tystnaden fanns det tankar och metoder att gripa tillbaka på.
Metoo – hösten som förändrade Sverige är ett ambitiöst porträtt av en politisk rörelse som varit både frigörande och traumatisk. Det är fyra timmar brännhet samtidshistoria.
