Några som inte älskar oss vill bygga om vår värld
Arkitekterna fixar tjusiga fasader, men bryr sig inte om människorna
Lagom till valrörelsen har en post från Mäklarsamfundet börjat snurra på nätet.
2010. ”Det är ingen mänsklig rättighet att bo i Stockholms innerstad.”
2016. ”Det är ingen mänsklig rättighet att bo i Stockholm.”
2019. ”Det är ingen mänsklig rättighet att bo i Stockholm, Göteborg eller Malmö.”
2022. ”Det är ingen mänsklig rättighet att bo i Stockholm, Göteborg, Malmö, Österåker, Kungsbacka, Varberg eller Jönköping.”
2050. ”Det är ingen mänsklig rättighet att bo.”
I Mäklarsamfundets reformprogram förklarar de sen vad de menar med mänskliga rättigheter. Under rubriken ”Förslag för en socialt hållbar bostadsmarknad som inkluderar fler”, skriver de: ”Ombilda fler hyresrätter till bostadsrätter.”
Nyliberalismens maestro Friedrich von Hayeks huvudfiende var inte nazisten eller kommunisten. Det var Planeraren.
Att skenheligt dölja rå exploatering med ett progressivt språk går nog aldrig så obemärkt förbi som i fastighetsbranschen. Vilja till jämlikhet bemöts däremot hånfullt som ”världsförbättrarkomplex”. ”Det provade vi på sextiotalet och det funkade inte”. Och flabbande: ”Ni vill väl inte ha det som i Sovjetunionen?”.
Under ”Förslag för en mer ekonomiskt hållbar bostadsmarknad” läser jag: ”En väl fungerande bostadsmarknad kräver att utbud och efterfrågan får mötas – planekonomiska aspekter av byggpolitiken behöver rensas bort.”
Mäklarsamfundet är en småhandlare men representerar fastighetsbranschen väl. Nyliberalismens maestro Friedrich von Hayeks huvudfiende var inte nazisten eller kommunisten. Det var Planeraren. Mäklarsamfundets kommunistnazist är ”Det kommunala planmonopolet”.
Det kommunala planmonopolet betyder att ekonomiska intressen inte ska bestämma var bostäder, handel eller helikopterplattor ska byggas och se ut. Demokratiska processer ska gå före. Eller som arkitekten Le Corbusier sa, husen ska vara ”avant Le Big Money”.
Bostaden är en finansmarknad och staden en exploaterande tillväxtmaskin.
Men idag är arkitekter hårt hållna. Eftersom huset är det perfekta växelmyntet för de tre betydelserna av ordet "värde": pris, kvalitet, och moral. Planeraren Samuel Stein skriver i Capital City: "Dagens stadsplanerare står inför en existentiell kris: om staden är en investeringsstrategi, är de bara finansförvaltare?"
Arkitekternas nya uppdrag är att dölja att husen förvandlats till värdepapper genom att måla dem med allehanda värdeord. Arkitekturen bor idag inte i demokratiska samtal utan hos finansgeneraler och tech-oligarker, och på den glamorösa fastighetsmässan Mipim i Cannes.
Det är inte en slump. Regeringen Bildt avskaffade bostadsdepartementet 1991. I Hayeks anda ska planerarna kuvas. Bostaden är en finansmarknad och staden en exploaterande tillväxtmaskin. Längre ifrån mänskliga rättigheter än någonsin under den demokratiska epoken. Och vänstern har bara låtit det ske.
60 procent av världens ekonomi är fastigheter. Bostadens värde (kostnad) har globalt stigit med 400 procent på tre decennier, medan människornas genomsnittliga lönenivå legat stilla. I Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige visar det sig att 20 procent av Sveriges dollarmiljardärer har skapat sina enhörningsförmögenheter med hus.
Läget är inte bara illa, det är värre än så. Om arkitekterna knappt lärt sig stava till mänskliga rättigheter och social hållbarhet så pratar de gärna om ekologi. Sveriges arkitekter skriver SYSTEMFÖRÄNDRING i sin miljöpolicy, Vägen framåt, men inget om hur en systemförändring kan se ut.
Riktigt magstarkt blir det när man i stället vältrar sig i pompös historieförnekelse: ”Genom att bli en del av lösningen kan arkitekter för första gången på nästan 100 år ta möjligheten att få en nyckelroll i ett verkligt paradigmskifte och säkra en konstant leverans av kvalitet och värde i decennier.”
Så deplattformeras verkligt systemförändrande planerare som kämpat för mänskliga rättigheter och mot exploatering, som politiker som Nye Bevan och Alva Myrdal, eller som arkitekter som Margarete Schütte-Lihotzky, Renée Gailhoustet, och Karola Bloch.
I stället för att allvarligt undersöka rummet, staden, systemförändringar – arkitekturens kärna – så har arkitekterna sen de blev finansförvaltare reducerat sig till personal shoppers.
Rummet – arkitekturen, planeringen – spelar en central roll i klimatkrisen, men arkitekter ägnar sig i stället åt grön proggwashing. Den fattigare halvan, i världen och i alla länder lokalt, har inte överskridit parisavtalets 1,5 graders-mål. Ökningen sen 1990 kommer från den rikare halvan av rummet. Men fastighetsbranschen är tyst.
Städerna är inga miljöhjältar, till skillnad mot vad arkitekterna säger. Eller som vänsterns egen fastighetsutvecklare Johan Ehrenberg skriver i Hoppet, hur man än räknar ”så är livet utanför staden mer energikrävande och därmed mindre klimatneutralt”. Motsatsen är sann. Städerna bränner 80 procent av all energi.
I stället för att allvarligt undersöka rummet, staden, systemförändringar – arkitekturens kärna – så har arkitekterna sen de blev finansförvaltare reducerat sig till personal shoppers. Upplands Väsby presenterade häromveckan projektet Mälarvägen. Fastighetsbolaget Sekelporten, med arkitektkontoret Odinviken, vann arkitekttävlingen med en nationalromantisk bild. En socialkonservativ mardröm.
Upplands Väsby har gjort en lista över vilken stil vi ska bygga i. Överst: Jugend och Nationalromantik. Längst ner: Miljonprogram. Stil är ett värdeord fastighetsfinanserna använder för att dölja världens strukturer. I Mälarvägentävlingen var uppdraget att enbart rita fasader, inte planer. En Hayeksk taktik.
För att blidka finanserna har arkitekturen gått från att planera för hela människan till att bara rita fasader. Det är en frukt av arkitekturens förfall till essentialism under de senaste fyra decennierna. När jag gick på arkitekturskolan på 90-talet disciplinerades man till antiengagemang. ”Ingen vill väl gå in i någon annans huvud” sa man om demokrati och jämlikhet antyddes. Kurser hette ”Arkitektur för rika”, böcker hette Maximal exploatering och doktoranderna läste Roger Scruton.
I arkitekturen har 90-talet aldrig tagit slut. Upplands Väsbys nationalromantik är samma sak som – säg – Gert Wingårdhs Liljevalchs av betong. Båda vill antiplanering. De vill kasta sig i famnen på staden som investeringsstrategi. Att stadengurun Jerker Söderlind nyss kom ut som sverigedemokrat är bara andra sidan av myntet. Arkitekter behöver inte ens rita något så lågt som arbetarbostäder längre, det gör nu ett dataprogram som heter Spacemaker.
Några som inte älskar oss vill bygga om vår värld.
Arkitekturteoretikern Reyner Banham såg en etik snarare än en estetik i 60-talets råa betonghus, i brutalism, ”miljonprogram”. Levnadsmönster som skulle synas som skulpturer i världen, som skulle härmas och frigöras genom arkitekturens planer, som en rå verklighet. Just genom att flytta arkitekturens hjärta från fasadernas yta till planernas struktur ville 1900-talets progressiva arkitekter möjliggöra ett friare och mer jämlikt liv.
Arkitekter borde älska att rita just systemförändringar. Syftet med en miljöpolicy kan inte vara att höja värdet, syftet med mänskliga rättigheter kan inte vara tillväxt. Arkitektens existensberättigande är att rita en värld som den skulle kunna vara, i stort och i smått.
