När längtan efter barn tar över hela livet
Djurmetaforerna återkommer i romaner om jakten på det heliga moderskapet
Ibland finns det en märklig symmetri mellan argumenten för abort och för att skaffa barn. Den första säger: jag är för ung, jag har ingen partner, jag har inte råd. Den andra säger: jag är gammal nog, jag har en partner, jag har råd. Utöver detta finns en förklaringsmodell som gör gällande att den unga kvinnan som är gravid inte vet vad som är bäst för henne, medan den äldre kvinnan anses tänka för mycket på sig själv. Men allt detta baserar sig på att det är möjligt att helt säkert veta vad man vill och att omgivningen inte spelar in i ens val.
I stället är det nog så att man finner ut det allteftersom och att de val man gör inte är ett utan flera, och dessa ofta motstridiga val formar sig så småningom till en sorts berättelse.
Bland de många böcker om graviditet som kommit ut på senare tid kan man urskilja två till synes motsatta impulser; att vilja ha barn till varje pris och att inse hur mycket dessa önskningar påverkas av omgivningen. Detta är framför allt en angelägenhet för nästanmödrarna, styvmammorna och alla de kvinnor som har svårt att bli gravida. ”Av alla dagar ett embryo kan skjutas upp i livmodern så lät livets tombola ordna att det blev just på mödrarnas dag”, skriver Frida Blom i sin debutroman ”Saker jag lärt mig om sorg” (Albert Bonniers förlag).
Sorgen i boken består av alla misslyckade försök att bli gravid via IVF-behandling, men också av hur kroppen tar stryk av alla hormoner och preparat och ingrepp. Förhållandet mellan F och P börjar spricka i sömmarna, hon hamnar i en djup depression, vänner försvinner. När någon frågar F hur hon visste att hon ville ha barn så har hon inget självklart svar, trots allt hon tvingas utsätta sig för. ”För att jag är för nyfiken för att låta bli”, får hon fram.
Finns det över huvud taget ett svar på det? Det är ingen som kräver svar eller bevis på varför man älskar sitt barn, sin mamma eller partner. Kärleken som sådan är också i grunden obeskrivbar eftersom den tycks komma från en plats bortom det medvetna och rationella, det är som om den lever sitt eget liv, uppstår av outgrundliga anledningar och kan riktas mot personer som inte längre finns eller ännu inte är födda.
Men det går inte att bortse från hur mycket detta formas av omgivningen, de där andra som alltid har rätt, även när de har fel. ”Runt om i världen verkar den viktigaste och heligaste kvinnan vara den som är gravid, kvinnan som bringar liv, som är den kraft som får solen att stiga och mörker att förvandlas till ljus”, skriver Blom.
Dessa föreställningar ligger lika mycket till grund för längtan efter barn som för behandlingen av gravida. Flera gånger talar Blom om detta i termer av boskapsdjur. Romanens F reduceras av IVF-behandlingen till en kropp som bara har en roll, en enda funktion. Arbeta. Producera. Föda.
Samma bild återkommer i Tine Høegs ”Hunger”, nyligen översatt av Michael Larsson (Natur och kultur). Huvudpersonen i romanen, författaren Mia, genomgår samma process som F och håller långsamt på att brytas ned av allt detta som sägs upphöja kvinnan: ”jag är en födomaskin som ska pumpas med sperma”, och: ”jag är ett djur, beredd att slåss, men saknar huggtänder och klor”. Även Mia beskriver sin längtan efter barn som någonting irrationellt, ”den kommer / från en plats i mig som inte är hjärna // en rent köttslig medvetenhet”, inte minst för att hon redan är en styvmamma till pojkvännens barn, och det borde väl räcka, eller?
Blom och Høeg beskriver de skamkänslor som behandlingen inpräntar i dem.
Båda romanerna är utmattande i sina minutiösa beskrivningar av det dagliga arbetet med att bli gravid, en hyperrealism spetsad med satir. Men någonting skaver i djurmetaforerna.
Att överföra mänskliga drifter på icke-mänskliga djur blundar för det faktum att dessa saker redan är sammanblandade, det mänskliga med det djuriska. Den mänskliga sfären är ju den som upphöjer graviditeten till någonting heligt, samtidigt som den förvandlar var och en till en flock där alla ska vara produktiva, veta sin plats, bidra med någonting. Kroppen blir till en behållare som med hjälp av tekniken fylls av idén om den heliga kvinnan.
Blom och Høeg beskriver de skamkänslor som behandlingen inpräntar i dem. Om de inte kan bli med barn på ”naturlig” väg måste det väl vara något fel på dem? I Klara Nordin Stensös senaste serieroman ”Den ömma modern” (Ordfront) finns en lustig kommentar till detta, där den nyblivna mamman Klara beklagar sig över amningsnapparna för att få barnet att äta. Hon vill amma utan hjälpmedel, både för barnets hälsas skull och för hennes egen skull, annars känner hon sig inte som en riktig mamma.
Men barnet vill inte och hon misslyckas oupphörligen i sitt sökande ”efter det naturliga”, som hon säger med tungan rätt i mun, varpå vi får se en stripp där Klara står i underkläderna i en skog och betraktar ett diande rådjurskid.
Egentligen finns det ingen skillnad mellan dessa två bilder, boskapsdjuret och rådjurshonan i det fria. Båda är mänskliga konstruktioner. Den ena är ”konstgjord”, den andra är ”naturlig”. Och dessa böcker är väldigt upptagna av vad som är rätt och vad som är bäst. Stensö är dock den enda, kanske för att hennes serieroman har en smärre didaktisk prägel, som i slutändan väljer att bortse från de egna önskningarna och frågar sig: vad är det barnet vill?
Kanske är det orättvist mot Blom och Høeg, deras huvudpersoner blir trots allt inte gravida och saknar lyxen att fatta ett sådant beslut. Hos Høeg handlar det mycket om Mias hunger efter barn, sak samma om den uppslukar henne och hennes omgivning, sak samma om den inte kan motiveras och framstår absurd. Romanen är väldigt dansk. Mycket öl och vin, mycket sex och gräl, mycket temperament och kriser.
Att litteraturen skulle kunna göra ”det onda”, vad det nu än är, ”till något gott”, ter sig tämligen utsiktslöst
Och arbetet med att bli gravid flyter ganska snabbt in i det litterära arbetet. Mia konstaterar: ”Jag skriver // och det känns som att ett extra hjärta slår i mitt bröst / som liv / en lättnad, en upprymdhet / att allt detta ickeliv kan bli levande // genom att jag skriver om det // att det onda kan bli till något gott / det motbjudande, det besvikna, det tomma // kan förvandlas till mening”.
Men vad är det här för ”mening” egentligen? Är litteraturen mer meningsfull än de ofruktbara försöken att bli gravid? Kan den ena vara ett substitut för den andra? Att litteraturen skulle kunna göra ”det onda”, vad det nu än är, ”till något gott”, ter sig tämligen utsiktslöst eftersom den i så hög grad fungerar som en frizon bortom det meningsfulla, produktiva, rationella, viktiga, allt det där som samhället gärna prackar på sin mänskliga fårflock.
Om det är någonting de här böckerna gör så är det att belysa de områden som inte omfattas av en klart urskiljbar mening. I sådana här stunder tippar en så annars lidelsefull bok som ”Hunger” över i självhjälpslitteraturen. Och det skär sig med tonen i boken, som när Mia säger: ”jag är gravid med ondskan, den växer i mig”, och vad boken visar är att den ömma, heliga eller produktiva modern innehåller så många motstridiga impulser, bortom gott och ont.
Det fantastiska med dessa romaner är att de landar i ett ”jag vet inte” efter att genomgående ha hävdat att de mycket väl vet vad de vill, mammorna vet nog vad som är bäst för dem, vad som är bäst för barnet, vad som är bäst för framtiden. De hävdar detta och inser till slut att ”meningen” finns i det trygga tvivlet. Skälet till att detta ”jag vet inte” låter så mycket mer insiktsfullt än ”jag vet” är för att vi fått ta del av det som en berättelse, och berättelsen uppstår endast om man tillåts leva fullt ut, med alla de bra och dåliga val det innebär.
