Straffarna som avgjorde deras människovärde

Elina Pahnke om rasismen som följde efter fotbollsfinalen

Efter EM-finalen klottrades rasistiska glåpord på en bild på Marcus Rashford. Senare fylldes den istället med kärleksbudskap.


Straffspelet mellan Italien och England.

Sista skottet, en nittonåring, en EM-final. Här skulle det avgöras.

Skulle han få komma hem som en människa.

Eller skulle han komma hem som någonting annat.

Han missar. Bukayo Saka, likt hans lagkamrater Marcus Rashford och Jadon Sancho, bommar straffen. Och plötsligt var de inte längre engelsmän som tagit ett historiskt EM-silver.

I stället fick de veta att de först och främst var svarta spelare, som hade lett sitt lag till förlust.

Efter att ha sett fotbollsmästerskapets sista minuter kommer jag att tänka på skolmusikalen jag var med i när jag var sexton, ”Urine town”. Det är en parodisk klassberättelse om en framtid där de rika privatiserat sönder staden så till den grad att arbetarklassen är tvungen att betala för att kissa. Där stod vi och gjorde märkliga knipövningsdanser. Vi sjöng om den tömda blåsans privilegium.

Publiken var välvillig, till skillnad från den som varit på plats under europamästerskapet. De har buat åt spelarnas antirasistiska knäböjningar. Rasismen välsignades från högsta ort, när Boris Johnson vägrade fördöma fansens häcklande. När Bukayo Saka, Marcus Rashford och Jadon Sancho klev av planen i söndags möttes de av hånfulla twitterinlägg av komikern Andrew Lawrence om deras hudfärg och av ett sociala medier-drev som kretsade kring deras bakgrund.

I Manchester hade det klottrats glåpord på en väggmålning som föreställde Marcus Rashford. Så blev fotbollsfinalen en slående illustration av en syn på människovärde som finns djupt förankrad i Europa. Här tycks det numer fullt rimligt att tala om ett prestationsbaserat medborgarskap. Det spelar ingen roll hur väl du har lyckats, den vita kroppen är ständigt beredd att tala om den svarta som nationens fiende.

Så har det också låtit här, när Ulf Kristersson i dagarna påstod att ”invandringen i Sverige har blivit en belastning”. Uttalandet följdes av kritik, men också av en rad inlägg i sociala medier där folk försökte bevisa att de inte låg landet till last. Den instinktiva impulsen att visa att man minsann har ett välbetalt jobb, är en duktig skattebetalare och en skötsam medborgare, befäster det ideologiska skifte som högern försökt etablera.

Med de senaste ändringarna i asyllagstiftningen har det dessutom blivit en socialdemokratisk paradgren. Istället för att se till människors skyddsbehov diskuteras nu rättigheter i förhållande till vad du presterar – hur mycket pengar du har på kontot eller hur bra du är på svenska språket.

Inte ens om du är världsstjärna och tar ditt lag till fotbollsfinal kommer du ifrån den egna kroppens gränser.

Vilken vild tanke det var då, när jag stod på scenen i gymnasiet, att de mest basala rättigheterna – som toalettbesök – bara skulle tilldelas dem som har råd. Och vilken upprörande insikt det var, att de som inte klarade av att sköta sig i denna nya ordning, som till slut kissade på sig, också skulle stötas bort från staden.

Men utanför scenen hade pisset redan börjat dunsta upp ur asfalten. Och här står vi nu, med en allt mer förvrängd syn på vilka som är samhällets subjekt. Bara i ett sådant samhälle är det möjligt att prata om invandringen som en belastning. Men en sådan plats kommer aldrig att nöja sig med att diktera migrationens villkor, utan kommer också så småningom att börja dra upp gränser mellan vilka medborgare som har förtjänat sin plats i nationen.

Inte ens om du är världsstjärna och tar ditt lag till fotbollsfinal kommer du ifrån den egna kroppens gränser.

Du missar en straff, och är plötsligt förpassad till den pissigaste av platser.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.