Skavlan: Wegelius förändrade mitt liv
Tv-profilen framför kameran om bortgångna tv-profilen bakom kameran
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2017-09-28
Annie Wegelius satt i matsalen och väntade på mig, lite rastlös. Jag hade inte träffat henne tidigare. Men denna kvinna skulle komma att förändra mitt liv, precis som hon förändrat andras liv. Vi är många som har minnen av Annie. Nu och i lång tid framöver ska vi dela dessa.
Jag var egentligen färdig med tv efter att i ett decennium ha gjort talkshow i Norge, men nu hade jag – lättsmickrad – tackat ja till att hålla i en workshop för programledare på Sveriges Televison. I kaffepausen fick jag ett meddelande om att SVT:s nya programdirektör ville prata med mig, och att hon redan fanns på plats. Vi träffades, jag inledde ett lite trevande småprat som Annie avbröt ganska snabbt genom att fråga om jag ville börja som programledare på SVT. Jag svarade att jag hade slutat med sånt, men redan när jag sa det kände jag att det beslutet stod svagare än hennes övertygelse. Så jag sa att jag var norrman, men det visste hon ju.
Annie kunde lyssna på förklaringar, men med en blick som sa ”kom igen, du kan bättre”. Hon var otålig och hon satte upp orealistiska mål. Hon var rak, ärlig, humoristisk och intensivt närvarande. Och hon hade en egenskap alltför få ledare har: Hon visste vad hon ville.
Vi träffades igen på Grand Hotel, under en Kristallen-konferens. Vi hade ett improviserat möte på de två nedersta stegen i en mattbelagd trappa. Det var där vi skissade upp detta till synes hopplösa projekt: nämligen att ta en norsk talkshow till Sverige. Ja, till Sverige OCH Norge.
”Låt oss förändra världen”, sa Annie nyktert och sträckte fram sin hand. Jag tog den.
Det närmade sig premiär och programmet måste få ett namn. Jag gillade namnet jag hade haft på min norska talkshow, ”Först & sist”.
”Programmet ska heta ’Skavlan’”, var beskedet från Annies kontor.
”Det måste jag verkligen ta en funderare på”, svarade jag, van som jag var med en platt norsk företagsstruktur. Dessutom var jag orolig över att dra med mig hela min släkt i detta ganska troliga magplask.
”Du får gärna fundera på det”, svarade Annie. ”Men programmet ska heta ’Skavlan’”.
Lika rak var hon om man frågade henne om sjukdomen, om hur hon hade det. Öppen, men kortfattad och osentimental. Två frågor, men inte fem, tack. Det fanns så mycket annat och mer engagerande att prata om. Annie var alltför levande för att vara så sjuk.
När jag träffade henne den där första gången i matsalen hade hon precis fått jobbet som SVT:s programdirektör. Eva Hamilton hade övertalat henne. ”Så får vi se”, sa Annie, ”om det är SVT som kommer att förändra mig eller om det är jag som kommer att förändra SVT”.
Det blev det senare. Så klart.
Fredrik Skavlan
