Islam tar makten
Michel Houllebecqs nya roman skakade Frankrike innan den släpptes
Det finns ett Frankrike före och efter jihadistattentaten, det deklarerade president François Hollande efter attentaten mot Charlie Hebdo och en kosherbutik i Paris. Michel Houellebecqs roman Soumission (”Underkastelse”) skrevs i det förra Frankrike, men kommer att tolkas i det nya.
Det är inte Houellebecqs fel, men det är en premiss som är omöjlig att frigöra sig ifrån när man läser den.
Det är försommar 2022 och fransmännen går till val i ett nytt politiskt landskap där högerextrema Nationella Fronten och det nya partiet Muslimska brödraskapet gör upp om regeringsmakten.
I Paris råder politiskt kaos, utanför centrum sker våldsamma sammandrabbningar mellan icke-identifierade grupper, något både medierna och den akademiska världen tiger ihjäl.
Det är i den sistnämnda vi hittar romanens huvudperson François, en briljant, solitär och lätt deprimerad litteraturprofessor i den tidiga medelåldern, med den bestämda känslan att ett inbördeskrig står för dörren.
När universitetet stänger utan förklaring fattar Houellebecqs närmast orwellska berättarjag beslutet att lämna Paris. Längs resan söderut blir oroligheterna allt tydligare, den franska landsbygden ligger öde och restauranger och hotell håller stängt.
Inför andra omgången av presidentvalet bildar det gamla politiska etablissemanget en koalition med Muslimska brödraskapet, i Houellebecqs alldeles egna Decemberöverenskommelse, och Frankrike väljer en muslimsk statschef.
Oroligheterna avtar och François återvänder till Paris. Väl hemma möts han av ett brev med en avskedsansökan att fylla i och ett generöst pensionsbesked från universitetet. Det lyder numer under muslimskt styre.
Det kan framstå som en dystopisk politisk profetia och att Houellebecq väljer just islam är förstås ett opportunistiskt grepp sett till läget i Europa. Men romanen experimenterar snarare med religionen som sådan och med vad författaren själv betraktar som dess oundvikliga återkomst i västvärlden.
Det är också i iakttagandet av katolska ungdomsgrupper, det muslimska politiska kollektivet och den före detta flickvännens judiska familjemiddagar som huvudfigurens akuta brist på tillhörighet och apatiska längtan efter något annat effektfullt blottläggs.
François är en typisk Houellebecq-karaktär; lika delar misantrop, misogyn och ensam på gränsen till sammanbrott. Redan i första kapitlet har han filosoferat kring vad som gör ”den fria mannen” och lättat konstaterat att han ännu har hälsan eftersom han får stånd när han porrsurfar.
Utöver den litteräre husguden Joris-Karl Huysmans, som är föremålet för hans doktorsavhandling, och den före detta flickvännen Myriam, har Houellebecqs antihjälte inga relationer av värde i sitt liv.
Den väl tilltagna pensionen tillåter honom emellertid att besöka prostituerade för att fylla ut tiden och tomheten, medan han funderar på om han borde ta livet av sig eller inte.
Sexscenerna är, precis som i genombrottsromanen Elementarpartiklarna (2000), i sådan förtvivlad avsaknad av erotik att deras chauvinistiska inslag bara blir en ihålig provokation.
François ska få en sista fribiljett in i samhället igen, men den är förbunden med vissa intellektuella uppoffringar.
Soumission beskriver hur ett samhälle steg för steg ger upp gamla värden och antar nya, men Houellebecqs islamiserade Frankrike är inte någon radikal variant. Däremot riktar han en väntad salva mot både mångkulturförespråkare och feminister genom att trycka på de enklaste punkterna: I hans framtida Frankrike försvinner kvinnorna från det akademiska livet för att ingå månggifte och stanna i hemmet. François enda problem med det är han inte längre ser deras lår för den nya klädedräkten.
Romanen skapade en mindre jordbävning i hemlandet långt innan den släpptes, samma dag som attentatet på Charlie Hebdo vars förstasida Houellebecq dessutom prydde. Litteraturkritiker anklagade honom för att bjuda in Nationella Fronten i den intellektuella värmen, men efter attentaten har diskussionen av förklarliga skäl lagts på is.
Är då Soumission en högerpopulistisk debattinlaga förklädd i fiktion?
Jag vet fortfarande inte när jag läst den.
Jag gissar att Michel Houellebecq vill ha det exakt så.
