Bekännelse om självupptagna män

Jack Kerouacs On the road är plågsamt slapp

På sommaren erbjuds äntligen tid för att läsa klassiker. Kanske upptäcker du att det som var så omvälvande för x antal år sedan, har förändrats. Vilka titlar håller inte för moderna läsglasögon? Aftonbladets kritiker synar kanoniserad litteratur. I dag: Kristian Lundberg läser Jack Kerouacs On the road, utgiven 1957.

En man. En resa. Flera män, fler resor.

I bakgrunden, alltid i bakgrunden: kvinnor. De är ibland namnlösa och ibland ­bara ett förnamn. Det är kvinnor som lagar mat, tröstar, städar. Det är kvinnor som älskar och som finns tillgängliga, innan det igen blir dags för nästa manliga uppbrott.

On the road är en berättelse som är tänkt att anta formen av en slags bekännelse. Det är bara det att allt detta sker på andras ­bekostnad. Resan. Bekännelsen. Det blir till slut som att vara påtvingad ett pratsjukt fyllo – som till råga på allt har finansierat sitt drickande genom att sno av sin mors sparade pensionspengar. Det blir snabbt ointressant. Så att säga.

Jack Kerouac utgav On the road 1957. Det blev snabbt en roman i tiden. Det var en litterär berättelse som dels kom att tala för en generation och dels också kom att förklara just denna generation. Det är möjligt att den till viss del gjorde det – även om romanen är både slarvig och okoncentrerad.

Ibland blir den rent av plågsam i sin litterära slapphet. Jack Kerouacs andra ­roman har dessvärre haft en avsevärd ­påverkan på både den svenska och internationella prosan, både historiskt och här och nu i vår samtid. Den har figurerat inte minst som en slags grundsten i Ulf Lundells författarskap. Lundell döpte sin ­debutroman till Jack och jag antar att det är en hälsning genom tiderna till den litterära anfadern.

Män, män, män. Resor, äventyr, droger, ­alkohol. Och så igen: Män, män, män. On the road brukar också kallas för generationsromanernas generationsroman vilket naturligtvis inte betyder ett enda dugg. ­Romanens två huvudfigurer Sal Paradise och Dean Moriarty är egentligen ingenting annat än två plågsamt självupptagna unga män som låter andra bli till delar av en ­rörlig mänsklig kuliss.

Det är därför man läser romanen när man är 16 år gammal, innan man förstår att livet är så mycket större än att ständigt överge och använda sig av andra männi­skor för sitt eget syfte. Det säger en del om vår västliga patriarkala kanon att On the road ständigt förs in på listorna över klassiker. Den är oläsbar, på så många olika nivåer.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln