Depp som ger hopp
Knappt nödvändigt med pratbubblor i Iggy 4-ever
Uppföljaren till Hanna Gustavssons debut Nattbarn fortsätter i samma tonårsdeppiga anda.
Huvudpersonen Iggy tappar sin mobil i handfatet. Räddningsaktionen misslyckas (”Asså LOL, ni skulle sett, vi micrade Iggys smartphone och den fucking smälte!”) och den ensamstående mamman har inte råd att köpa en ny.
Så här mycket suger det för fjortonåringen: Killarna i nian fortsätter slömobba henne, trots att hon skriker ”fuckface” till svar. Fritidens höjdpunkt är att kolla på Youtubeklipp med pruttar (8,6 miljoner views). Bästisen hittar en ny kompis. Suck.
Mellan Iggy och mamman finns en ömt skildrad ambivalens: kärlek och frustration där båda har svårt att uppbåda orken för att nå fram till den andra. Mamman är överarbetad och Iggy less i allmänhet. Alla förlorar utom arbetslinjen.
Morsan har inte råd med pengar till pizzahäng för dottern. Efter en cigg på den öde förortsbalkongen skrapar hon ihop en femtiolapp och några mynt. Det finns något sublimt i teckningen av handflatan med de där femkronorna och jag känner hur tårarna pressar fram.
Bilderna är minimalistiska, men tangerar det groteska. Näsor tar över ansiktena, kropparna är oformligt könsneutrala.
Gustavsson briljerar i det subtilt politiska. Det finns där, utan minsta plakat. Allt handlar om undertoner: Suckarna när kompisens kulturarbetarföräldrar undrar vad kidsen tycker om ”hen-debatten”. Axelryckningen inför skvallret att någon är bög (”Kul för honom”).
Tonårstidens blandning av upprymdhet och livströtthet genomsyrar allt. Till och med det tomma stirrandet mot godismaskinen i tunnelbanan ger existentiella vibbar.
Bokens tysta gestaltning får mig att tänka på amerikanska indietecknare som Adrian Tomine, där pratbubblorna knappt behövs.
Iggy 4-ever är vacker, uttrycksfull och just så där empatisk som jag önskar all konst var.
Det här är samtiden och följdaktigt deppigt, men det finns också ljusglimtar: Ingen brölar ”flata” när de avslöjar att Iggy är förälskad i en tjej. Och på väggen har Iggy en Silvana-affisch. Det finns hopp.
