Svartjobb och dubbelmoral
Magnus Ullén om Svenska Akademiens ansvar för en cynisk exploatering av kulturarbetare
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2018-04-06 | Publicerad 2017-11-30
Det är en sällsynt grisig historia Matilda Gustavsson rullar upp i sitt skakande DN-reportage om kopplingen mellan Kulturprofilen och Svenska Akademien (DN 22 november). Men precis som de flesta andra avslöjanden som framkommit genom den fantastiska kraften i #Metoo, handlar sörjan ytterst om något så alldagligt som arbetsförhållanden. Det är det, vid sidan av de fruktansvärda övergreppen i sig, som gör situationen så oerhört graverande för Akademien.
Alla vet redan, i alla fall ”alla” som vill veta, vilka Kulturprofilen och akademiledamoten som äger och driver den så kallade Klubben tillsammans är. Ansvaret för ekonomi och allmänna arbetsförhållanden faller med andra ord lika tungt på dem båda, och via den senare på Svenska Akademien som sådan.
Det är också känt att anklagelserna mot Kulturprofilen går tillbaka minst tjugo år. När Expressens Niklas Svensson i april 1997 frågade akademiledamoten om hur hen ställde sig till att Kulturarbetsförmedlingen beslutat att sluta skicka unga flickor som praktikanter till klubben för att Kulturprofilen sextrakasserat dem, svarade ledamoten att ”Jag har pratat med honom och han vet om det.” Sture Allén, Akademiens dåvarande ständige sekreterare, var också fullt medveten om anklagelserna.
Så var det med det. Man berättade inga namn då, och historien togs inte upp av någon annan. Varken den anklagade eller Svenska Akademien behövde alltså bry sig om uppgifterna. I stället la man saken bakom sig, och såg till att Kulturprofilen fick den medalj som ”en känd kulturarbetare” tyckte att han borde ha redan i Svenssons artikel, eftersom han var en sådan ”eldsjäl för kulturen”
Det är också så Sara Danius försvarar att hon inte agerat tidigare, trots att hon känt till att mannen i fråga är ökänd för ”tafsningar och skamliga förslag” – ”han har gjort en stor insats för kulturlivet. Den så kallade Klubben har varit en central samlingspunkt för olika kulturyttringar, det har varit en väldigt viktig plats”.
Inte minst för presumtiva akademiledamöter, frestas man tillägga. Värt att notera är nämligen att inte mindre än tio av de femton personer som tillträtt i Akademien de sista tjugofem åren framträtt på Klubben vid flera tillfällen innan de valdes in: Katarina Frostenson, Horace Engdahl, Anders Olsson och framlidna Birgitta Trotzig medverkade från 1990 och framåt; Kristina Lugn från 1992; Per Wästberg från 1996; Sara Danius, Jesper Svenbro och Jayne Svenungsson från 2003; Sara Stridsberg från 2007. Klubben tycks kort sagt ha fungerat som ett slags plantskola för Akademien, en klubb där pretendenterna får tillfälle att visa upp sig.
Detta framgår klart av en bok om Klubben från 2007, med bidrag från inte mindre än 83 skribenter. Helena Boberg sätter fingret på det utmärkande för Klubbens verksamhet när hon i sin anmälan av boken i Expressen påpekar att utan de unika programmen och höga ambitionerna skulle ingen av de medverkande nöjt sig med enbart symboliska belopp i ersättning.
Redan för tio år sedan hade alltså Boberg helt klart för sig vad Svenska Akademien ännu i dag låtsas att man inte fattar: För en utomstående bidragsgivare kan det se ut som om Klubben är ett idealistiskt projekt, som drivs på lite pengar men stor kärlek till Konsten. I själva verket rör det sig snarare om en cynisk exploatering av kulturarbetare, vilka förväntas avstå lön i utbyte mot kulturellt kapital.
Det har kanske passat Akademiens självbild som mecenat bättre att ge ersättning i form av (potentiella) stipendier och priser än som lön. För vissa fungerar det bevisligen: jag har redan räknat upp dem som dragit jackpott genom att upptas som fullvärdiga medlemmar av Akademien.
Men den skenbart folkliga inramning som omgärdat Klubbens källarverksamhet har i praktiken vidmakthållit en sjuk, hierarkisk ordning som inte bara möjliggjort sexuella övergrepp utan också en mer alldaglig form av exploatering, vilket Boberg, som själv arbetat på Klubben, också lyfter.
Hon beskriver hur hon som en av de ”flickor” som genom åren har engagerat medverkande, författat bidragsansökningar, kånkat möbler, informerat press och publik, kläckt idéer och hållit en egensinnig chef stången överhuvudtaget inte nämns i boken om Klubben, utan hela tiden har verkat i det tysta.
De djupt problematiska konsekvenserna av de oreglerade arbetsförhållandena framgår med största tydlighet av Gustavssons reportage. Vi tar det igen: Alla kvinnor som uttalar sig i reportaget säger sig ”ha haft oklara anställningar”. Lönen ”var alltid svart”.
Denna omständighet är minst lika besvärande för Svenska Akademien som uppgifterna om att de blundat för sexuella trakasserier. Akademien borde hålla sig för god att samarbeta med organisationer som betalar lönen svart, men i stället har man varit med och organiserat en verksamhet som bedrivs på det viset.
Danius har lovat att Akademien nu ska låta utreda dessa saker, och gott så. Men det gör det bara än angelägnare att tidningarna gör oberoende granskningar. Akademiens papper kommer man inte åt, men Klubbens räkenskaper borde inte vara svåra att få tillgång till. Hur har löner betalats ut? Vilka har anställts? Om de inte anställts, hur har de i så fall ersatts för det arbete de utfört?
Alldeles oavsett vad som kommer fram så är det uppenbart att Akademien i sin helhet är direkt delansvariga för den verksamhet de nu påstår sig vilja klippa alla band till. Det vore ett journalistiskt svek att låta dem komma undan så enkelt.
För själva övergreppen visste ju ”alla” redan om, har det visat sig, även om man nu uttrycker förvåning över grovheten. Låter man skandalen reduceras till att handla om sex bekräftar man med andra ord bara något som vi alla redan visste: Alla svin är estetiska, men vissa esteter är mer svinaktiga än andra. Enöff är enöff, sista grisen.
Magnus Ullén
Professor i engelska, KuFo, Karlstads universitet
