Icke-straighta familjer behöver också nya ord

Låt inte alla regnbågsflaggor få er att tro att allt är klappat och klart på queer-fronten

Kristofer Folkhammar slår ett slag för ordet ”medförälder”. ”Det är ett sammansatt ord. Och att sätta samman är det man konstant ägnar sig åt med sin medförälder: Vardagslogistik. Små omsorgsscheman.”, skriver han.

Häromsistens bjöd Språket i P1 på sina bästa nyord för familjemedlemmar som existerar, men inte har etablerade benämningar. ”Näskon” och ”moffling” och ”brormor” utgjorde exempel på oumbärlig svenska för samtidens bonuskonstellationer.

Det var en ganska utförlig rapport i allmänhetens tjänst. Man hann exempelvis med att spekulera i vad barn med gemensamma halvsyskon blir för varandra.

Men ett ord som till min förvåning lyste med sin frånvaro i programmet var ”medförälder” – alltså kopplingen när man är föräldrar tillsammans, utan att någonsin ha haft något amoröst ihop. Exempelvis så som jag är kopplad till mitt barns mamma, min medförälder. Vi är två kompisar som skaffat barn genom insemination. Och delar vårdnaden. Medföräldrar, that is.

Men på kontot ”ord som behövs” finns inte mycket homse

Överhuvudtaget är den icke-straighta familjen märkligt frånvarande i Språkets program. Trots att dess historiskt sett ganska nya sammansättningar uppenbarligen alstrar relationer som avtäcker nya språkliga luckor.

Ordet ”regnbågsfamilj” nämns inte. I en bisats nämns ”sorgliga historier” om när ordet ”anhörig” uteslutit partners. ”Samkönade familjer” nämns som en referens till hur bonusfamiljer kan lösa problemet med flera mor- och farföräldrar genom att lägga till ett förnamn: ”Mamma Lina och mamma Eva.”

Men på kontot ”ord som behövs” finns inte mycket homse.

Varför är ”moffling” (ord för mormors nya man, red anm.) men inte ”medförälder” med i det här programmet? Varför är den icke-straighta familjen inte intressant att tänka över?

Ibland tror jag att det är regnbågsflaggornas fel. De är så många och hänger på så många ställen att det liksom ger sken av att allt på queerfronten är klappat och klart. Att trakasserierna är över, att queera ungar inte har ett helvete i svenska skolor och att det färgglada tecknet på något mirakulöst vis också vittnar om ett fullgott språk. Lika enkelt att etablera som att klistra upp ett klistermärke eller vifta med en vimpel. Säg det med en regnbåge, ungefär.

Blir det ett tecken på integritet och oberoende att vara heteronormativ när det hänger regnbågsflaggor överallt?

Och de är så fina, regnbågarna. Och de har under det senaste decenniet, åtminstone i det urbana svenska samhället, blivit ett så lättvindigt sätt att manifestera allmän progressivitet på, att dess politiska sprängkraft inte bara vattnats ur, utan också gjort själva frågorna ointressanta att bry sig om.

Annorlunda uttryckt: Blir det ett tecken på integritet och oberoende att vara heteronormativ när det hänger regnbågsflaggor överallt?

Hur som helst. När jag googlar ”medförälder” verkar det inte dyka upp i kanslisvenskan utanför RFSL:s sidor. I något fall används det för att beskriva en stödperson, alltså en sorts doula i föräldraskapet. I ett exempel från Aftonbladet 2019 använder det äkta paret Alexander och Malin Karim hälsningsfrasen ”Kära medföräldrar”, då de vill adressera föräldrakollektivet inför jul. Men det tycks i de flesta sammanhang ha den betydelse jag själv använder: Det benämner relationen på några som blivit föräldrar ihop utan att några heterosexuella aktiviteter bidragit till detta band.

Jag tycker om ordet ”medförälder”. Det beskriver vad det ska. Det är sakligt och innerligt. Har gemenskap och något jordnära i sig.

Det är ett sammansatt ord. Och att sätta samman är det man konstant ägnar sig åt med sin medförälder: Vardagslogistik. Små omsorgsscheman. Och att sätta ihop en berättelse om familj som är giltig för oss.

Vi tar det ordet, tycker jag.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln