Sakerna som kartlägger oss
”Sakernas internet” förväntas bli en av det närmaste årtiondets största tekniska omvälvningar. Att hushållsapparater, bilar, industriell utrustning och snart sagt allt kopplas upp till nätet kommer bidra med över en triljon dollar till världens BNP, tror till exempel konsultfirman PEW.
Svenska statliga forskningsstiftelsen Vinnova har det som ett av sina prioriterade strategiska områden. Ibland beskrivs utvecklingen i närmast lyriska termer: nätföretagaren David Rose talar om ”förtrollade föremål”. Bland annat Amazon satsar nu stort på det ”smarta hemmet”, med röst- eller fjärrstyrda ljudanläggningar, lampor och köksmaskiner.
Programmeraren Ian Bogost noterar dock i The Atlantic att många av de nya prylarna verkar lösa problem som vi aldrig märkt att vi haft; vem, undrar han, ska egentligen betala dyrt för att avläsa gasolgrillens gasnivå i mobilen? Google investerade miljardbelopp i Nest, tillverkare av ”smarta” termostater, men hur många har efterfrågat uppkopplade kylskåp? Ändå är internetanslutning på väg att bli standard för allt fler manicker.
Kanske är en förklaring att utvecklingen utan tvekan är nyttig för tillverkarna. Helt plötsligt är det möjligt att samla in data om vårt beteende inte bara när vi surfar, utan varje gång vi öppnar kylskåpet, byter tv-kanal, eller släcker ljuset. Vägen till det totala övervakningssamhället ligger öppen. I användaravtalet för en av Samsungs röststyrda tv-modeller varnades i det finstilta för att den kontinuerligt lyssnar av konversationerna i vardagsrummet.
Eller i barnkammaren. Mattels uppkopplade docka Hello Barbie ska kunna tolka och besvara frågor med hjälp av en databas, men föräldragrupper har varit mindre entusiastiska till detta ”förtrollade föremål”. ”Barnet pratar med ett storföretag”, som får tillgång till ytterst privat information om familjen, kommenterar Campaign for a Commercial-free Childhood.
Möjligheten till total kartläggning blir ännu större i en miljö där människor redan avsagt sig en stor del av makten över sin vardag – på arbetsplatsen. Inom bilindustrin vill konsulterna Plex Systems göra ”de anställda till vandrande sensorer” – via Google Glass ser företaget allt de ser. Hitachis ”Business Microscope” är en liten bricka som inte bara noterar exakt vem som pratat med vem på kontoret, utan också i vilket röstläge.
I Japan används program för ansiktsigenkänning för att kontrollera arbetarnas leenden. En serie rapporter från varuhuskedjan Tesco härom året visar på vad konsekvenserna kan bli: när de anställdas minsta rörelser kunde registreras med elektroniska armband, drogs samtidigt arbetstakten upp till nivåer där många gick in i väggen.
Den kritiska debatten har handlat om just övervakning, men uppkopplandet av allt ger också möjlighet till kontroll i andra bemärkelser: i USA säljs numera bilar som kan blockeras med fjärrstyrning. Missa en avbetalning, och den förvandlas till en död metallklump.
Den nya tekniken skapar utan tvivel fascinerande möjligheter, men det gör det ännu mer angeläget att ställa frågan: vem kontrollerar den?
