– När man slutar tro på kapitalismen blir man radikaliserad

Thomas Engström och Margit Richert om ideologisk och geografisk ombytlighet – och om dystopin ”Nattavaara”

Efter att ha levt i bland annat Skåne, Georgien, Mexiko och Nederländerna bor Margit Richert och Thomas Engström sedan i mars i år i Jokkmokk.

De är borgarna som blivit vänster. Kosmopoliterna som slagit sig till ro i Jokkmokk.

Nu har Margit Richert och Thomas Engström släppt den första delen av en trilogi som utspelar sig i ett självständigt Norrbotten efter en klimatkatastrof.

År 2049 har skördarna i Nordmark, som landet heter, slutat ge tillräcklig mat. I Kiruna styr ledningen sin befolkning med järnhand och den som vill överleva klimatkollapsen gör bäst i att tiga om vad de saknar i sin nya verklighet. Man vill inte bli slavarbetare, som sörlänningarna. Man vill överleva detta kaos som blivit konsekvensen av människans eviga strävan efter tillväxt.

Margit Richert och Thomas Engström, skribenter och författarparet bakom den dystopiska romanen “Nattavaara”, hade förmodligen haft svårt att hålla tyst i apokalypsen. De hakar i varandras meningar, pratar i mun på varandra och ifrågasätter. Sedan i mars bor de i Jokkmokk och idag är det tretton minus ute.

Paret träffades för sex år sedan. Då var de borgare och skrev för Svenska Dagbladet. De ändrade sig. Blev centerpartister och gick från konservativa till liberaler. Men när de nu släpper den första romanen i sin trilogi om samhället efter klimatkatastrofen har de omvärderat sina politiska positioner igen.

Thomas: När man slutar tro på det internationella kapitalistiska systemet och deras förmåga att fördela välstånd, då hamnar man i opposition. Eller blir radikaliserad eller vad man vill kalla det.

Det brukar sägas att det är enklare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens. Har ni blivit vänster av dystopiska skäl? Ser ni katastrofen som ostoppbar?

Thomas: Jag ser katastrofen som ofrånkomlig.

Margit: Gör du? Uppvärmningen ja, men inte hur vi hanterar den.

T: Det är ofrånkomligt att det kommer bli ett väldigt kaos. Sen när folk säger att vår bok är så hemsk och mörk…

M: Vad tror ni liksom?

T: Det finns betydligt värre scenarier än de vi skriver om. Som att alla brinner upp. Men de värsta scenarierna är inte så roliga att skriva om.

”Jag är ångestdriven”

I “Nattavaara” får vi följa huvudkaraktärernas kamp mot hungern. Marja, som efter att hennes man blivit såld som träl slår följe med plundrare av nödvändighet. Tonåringen Erik, som blir maktgalen så fort någon ger honom ett lillfinger. Alla är på sitt sätt giriga efter sin egen överlevnad.

Har er syn på människan förändrats sedan ni blev vänster, eller bara synen på det ekonomiska systemet?

T: Jag har lättare att föreställa mig att människor ställer till med jävelskap än naturen.

M: Det där är ju väldigt naivt.

T: Jag har träffat nasty människor, men aldrig nasty träd.

M: Naturen påverkas av hur vi behandlar den, men den är ju inte intresserad av människors överlevnad.

T: Jag har fått stryk av människor, men aldrig blivit påhoppad av naturen.

M: Du känner dig påhoppad av naturen varje gång det regnar.

Margit, du har skrivit att du blivit vänster i ren panik över att ser hur världen brinner upp framför dina ögon. Är politik kanalisering av rädsla?

M: Alla har sina olika skäl till varför man kämpar. Jag är en ångestdriven människa och jag är genuint oroad för mina vänners barn och allas barn. Men det handlade nog också om att jag varit naiv inför högern, för när jag väl började träffa högermänniskor på riktigt kände jag liksom herregud, är de såhär vidriga?

T: Att komma upp sig inom den borgliga pressen var ju inget som…

M: … gav mersmak. Men sen kan jag undra varför jag fastnade så länge i högern. Vissa fastnar ju där av ekonomiska incitament, men det var nog inte därför jag gjorde det.

Thomas, du har sagt att roten till ditt ideologiska skifte är skam. Hur länge kan skammen fungera som drivkraft?

T: Från vaggan till graven. Jag har länge känt skam över att vara vit och man. Sedan kan man diskutera om man själv har medansvar för vad vita män har gjort. Svaret blir ja, man har medansvar att förbättra den här gruppens beteende. Det blir tydligt i Sàpmi, eftersom jag är barnbarnsbarn till någon som byggde järnvägar här. Han var inte slavägare, men var absolut med och byggde upp den koloniala infrastrukturen. Sedan kommer jag hit tre generationer senare och blir väldigt väl bemött. Det ökar min skam, och mitt engagemang för att man ska lyssna på vad samerna tycker om hur naturen tas om hand.

Vad händer då om de förtryckta slutar att vara snälla?

T: Alltså, jag tycker att de hade haft rätt att bemöta mig på ett annat sätt. Men det är mänskligt sympatisera med den som är underdog. Det man behöver intala sig för att vara höger är ju att den impulsen är dum.

Arg på Socialdemokraterna

I “Nattavaara” skymtar de ideologiska konflikterna mellan norra och södra Sverige förbi. Här nämns parets gamla hem, Skåne, som en plats fylld av villarasister. Stockholm finns representerat som utsugningens centrum. Men det var inte orättvisorna i deras hemland som fick dem att vakna ur sin borgerliga dvala. Istället berättar de om andra platser de bott på – Georgien, som de upptäckte som ett nyliberalt fiasko. Mexikos rasism mot sin ursprungsbefolkning. Kalhygget på Shetlandsöarna.

Varför behövde ni åka utomlands för att upptäcka klassklyftor och rasism?

M: Jag tror att man blir hemmablind. Man hänger i det umgänge man har.

T: Jag är en trotsig människa som växte upp med att socialdemokratin var det enda alternativet. Då störde jag mig på att de stod och gnällde varje år på första maj trots att de hade makten. Men jag kan tycka att det är konstigt att inte fler omprövar sig själv.

I dag är Thomas Engström arg på Socialdemokraterna av andra skäl. För att deras främsta representanter inte erkänner att de gått och blivit höger. Han pratar om andra personer också och deras politiska tillhörighet. J.R.R. Tolkien hade gått med i Extinction Rebellion på två sekunder, säger han. Deras Ica-handlare är læstadian, berättar han, men brukar bjuda dem på glass.

Margit Richert pratar hellre om skogen. Så återspeglas deras intressen också när de nu släpper sin första gemensamma bok. Här skymtar deras forna ideologiska tillhörigheter förbi bredvid deras nya hållningar. Här finns också de kristna, fascisterna, den samiska milisen, ett misslyckat kommunistiskt projekt. Och runt människorna, naturen. Som ett kapitalistiskt minnesmärke, en plats som inte längre går att exploatera.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.