Merkel förvaltar Palmes arv – inte Löfven
Något har gått förlorat i svensk utrikespolitik
I lördags greps den tysk-turkiske författaren Dogan Akhlani på sitt hotell i Granada i Spanien.
Han är en av de tusentals individer som Turkiet på oklara grunder efterlyst via Interpol efter fjolårets kuppförsök. Och Spanien är det enda europeiska land vars antiterrorpolis är tillgodoser Erdogans önskemål.
Men det krävdes bara ett dygn av påtryckningar från Tyskland för att Akhlani skulle släppas. Förbundskansler Angela Merkel och utrikesminister Sigmar Gabriel drog än en gång en skarp gräns för vilka angrepp på yttrandefriheten de kan tolerera.
Sedan snart tre veckor sitter den svensk-turkiske vänsterjournalisten Hamza Yalcin fängslad i Spanien på grund av samma luddiga anklagelser. En direkt parallell till Akhlanis fall.
Skillnaden är att Yalcins framtid är ytterst oklar och att inga som helst brösttoner hörts från svenska politiker. All diplomati sker på tjänstemannanivå.
Det är ytterligare ett tecken på att något gått förlorat i svensk utrikespolitik.
Hände det under alla åren med den oförutsägbare Carl Bildt vid rodret? Då Utrikesdepartementet saknade riktlinjer och knappt visste var han befann sig? Eller på senare år, då svensk utrikespolitik blivit nån sorts märklig balansgång mellan försvarsdepartementets och EU:s viljor?
Vad det än beror på har en sak blivit generande tydlig – Tyskland har tagit över Sveriges tidigare roll på den internationella arenan.
Tyskland har blivit det nya världssamvetet som sätter mänskliga rättigheter högst på dagordningen. Ett land som tar de obekväma striderna, kämpar för flyktingars rätt och är redo att orsaka diplomatiska kriser av rent humanitära skäl.
Det är kristdemokraten Angela Merkel som förvaltar Olof Palmes arv. Inte socialdemokraten Stefan Löfven.
Det finns så klart anledning att vara tacksam, men knappast stolt.
