Ingen gråter över killar som gråter
Unga turs pjäs om mansnormer bjuder på ömsinthet
Killar gråter inte.
Eller?
Aurelia Le Huche vill med Boys don't cry undersöka de maskulinitetsnormer som i dag är så destruktiva för så många unga män.
Baserat på ett antal djupintervjuer med unga killar, och med ett didaktiskt material framtaget för lärare, ger pjäsen skolklasser chansen att utmana dessa normer. Det låter torrt och pedagogiskt. Men det är det inte.
Joel Dannerup och Binyam Haile ger kropp åt tre konstellationer av unga män: bröderna Milo och Anton, bästa kompisarna Michel och Ossian. Och så åt sig själva förstås.
Milos och Antons pappa är försvunnen och medan mamman förtvivlat väntar så hanterar bröderna förlusten på olika sätt. Milo med att spela dataspel och att ha utvecklat en ohälsosamt intim relation med appen Siri, som med sin robotröst ger honom den bekräftelse han söker. Anton å andra sidan härdar sig med självdisciplin och rätvinkliga ritualer i det neonupplysta pojkrummet. Under tiden tränar de två bästisarna på wrestlingscenarier som de vill filma och lägga upp på Youtube.
Det finns en ömsinthet genom vilken de två bästa vännerna kommunicerar med varandra genom simulerade våldslekar, men när det uppstår en konflikt räcker inte repertoaren av brottningsgrepp till.
De två fiktiva parallellberättelserna bjuder på markant distinkta stämningar - den ena poetisk, drömlik och diffus, medan den andra känns betydligt mer vardagsnära för sin tilltänkta målgrupp. Gloria Haos retrofuturistiska videoprojektioner blir effektfulla i den sparsamt tilltagna scenografin.
Ibland släcks teaterljusen ned och den karga inomhusbelysningen tänds medan skådespelarna roddar upp för nästa scen och reflekterar över sina egna manlighetsblivanden.
Binyam Haile raljerar över hur egoistiskt det vore att falla i gråt om hans hypotetiska fru och barn vore förtvivlade, medan Joel Dannerup minns hur han i mellanstadiet fejkade att han hade kommit i målbrottet.
Inga lösningar delas ut på scen, vilket ur pedagogisk synvinkel är klokt. De pappersnäsdukar som delades ut i foajén kom inte till användning heller. Le Huches tillämpning av en kollektiv metod för framställningen av pjäsen är väl sammansatt – bra och effektiv teater, helt enkelt.
