Med drevets hastighet
Ingen hinner ens ifrågasätta Jan Björklunds slarv
På 50-talet sa Centerpartiets legendariske ledare Gunnar Hedlund att man inte skulle sälja skinnet förrän björnen var skjuten. Det handlade om att besätta statsrådsposter innan de var lediga. Hedlund upprepade det där med björnen många gånger. På den tiden fanns mer tid till eftertanke.
Nu går det ibland väldigt fort. Visst, det gick långsamt för ansvariga statsråd att berätta vad de fått veta om lagbrottet på Transportstyrelsen. Men nu är det högt tempo som tagit över.
Jag tittade på Alliansens presskonferens i onsdags. De två nyckelorden var ”säkerhetspolitisk kris”.
Jan Björklund var den som förklarade: ”Vi kommer aldrig förmodligen få veta hur mycket av den information som har tillgängliggjorts, hur mycket av den som egentligen hamnat i orätta händer. Men vi måste utgå från att en hel del av det har hamnat i orätta händer. Då kan det vara det allvarligaste säkerhetsläckaget sedan Stig Bergling för snart 40 år sedan.”
För den som inte minns: Stig Bergling dömdes till livstids fängelse för grovt spioneri. Han hade bland annat försett ryssen med en komplett förteckning över samtliga svenska försvarsanläggningar, kustartilleribefästningar och mobiliseringsförråd. Spioneriet hade pågått i cirka ett decennium. Detta var i sanning en säkerhetspolitisk kris.
Hur var det nu orden rann ur Björklunds mun? Jo, vi vet inte om uppgifter hamnat hos fienden, men vi måste utgå ifrån det och då kan det här vara i nivå med spionens Berglings läckage till ryssen.
Varför är det ingen som hör vad karln säger? Hypotes på hypotes på hypotes som sedan blir en bombastisk slutsats om en kris som gäller rikets säkerhet. Varför har inte Björklund fått en enda uppföljande fråga om sitt historiskt slarviga uttalande? Varför är det ingen som ställer Björklunds groteska hypoteser mot vad ÖB och Säpo sagt om läckagen? Varför är det ingen som frågat IBM, som väl har hand om fler känsliga servrar än den svenska, om deras medarbetare har för vana att sprida säkerhetsklassat material vidare?
Varför blir därtill det mediala drevet också ett höghastighetståg där de flesta ledande frågor handlar om när hela regeringen kastar in handduken?
I drevets dramaturgi surnar sedan en och annan reporter till när spelet inte går den väg man förutsagt. Kanske är det förklaringen till den politiske reportern K G Bergströms fråga till Stefan Löfven om varför statsministern ”trotsar” Alliansens krav på att även försvarsminister Peter Hultqvist ska avgå. Trots är ett ord som har med olydnad att göra. Men misstroendevotum betyder inte att den som väckt frågan ska åtlydas, utan att makten formellt flyttar till riksdagen. Och först efter ett riksdagsbeslut som bifaller misstroendet kan trotset uppstå. Men enligt samma regelverk har statsministern då inget val, möjligtvis ett alternativ som handlar om att hela regeringen avgår.
Det är uppenbart att Jan Björklund och hans Allianskamrater glömt historien om Gunnar Hedlunds björnskinn. Men även de intensivt direktsändande medierna verkar vara väl snabba med att sälja skinnet. För dem som försöker förstå och som inte har någon roll i det pågående spelet, låt oss kalla dessa för väljarna, är det inte lätt att hänga med. Men tyvärr väldigt lätt att gå vilse och fastna i Jan Björklunds hotfulla bild av ett Sverige i säkerhetspolitisk kris.
Tempot är högt. Tredje akten är redan i gång och då är överdrifterna i de två första akterna redan glömda.
Spelet liksom bara går vidare.