Lovsång till skönheten
Uppdaterad 2016-09-26 | Publicerad 2016-09-23
Kristofer Folkhammar läser Herta Müllers samtalsbok om skapande och fantasi
”Jag vet inte hur orden bär sig åt, när en mening börjar glittra och säger mycket mer än orden innehåller.” Så står det i Herta Müllers nya bok som bland mycket annat är en sorts förpliktigande lovsång till skönheten. För Müller är estetiken en manande verksamhet. En omväg att föra över det upplevda till en process där klanger och rytmer står i fokus. Det skönas uppgift är att borra djupt och lysa upp skarpt: ”De verkliga förhållandena sätts inte ur kraft utan förtydligas.”
Och fantasins betydelse, förmågan att formulera ett nära på magiskt tänkande i sin blick på världen, är hos Müller mångförgrenad. Det är dels en strategi för att i tanken fly en outhärdlig situation. Det är också i sig ett motstånd mot en förtryckande regim – kanske ett sätt att vända det absurda i våldet och övervakningen till en skapande vildhet? Och kanske är det också något som förmår upprätta ett slags hem i den politiska exilens rotlöshet.
Hon skriver av nödvändighet, säger hon, för att göra världen begriplig för sig.
”Mitt fosterland …” är en litterär och biografisk memoarbok. Den börjar i de barnsliga impressionerna och hårda örfilarna under uppväxten i Rumänien under Ceausescu. Sakligt redogör Müller för hur även de mest intima, instinktiva relationerna präglas av sitt omkringliggande politiska system. Den tysta, stränga, men opportunistiska modern med erfarenhet av arbetsläger blir i det avseendet en särskilt smärtsam figur. ”Finns det en moralisk frisedel för dem som har upplevt lidande?” frågar Müller uppriktigt.
Vidare följer år av trakasserier och vad som framställs som ett stoiskt motstånd mot hemliga polisens ”rädslospecialister”, fram till att Müller 1987 lämnar Rumänien för Tyskland, där hon redan är en hyllad författare. Litteraturen är Müllers räddning – existentiellt och materiellt.
Ett samtal, säger undertiteln, men Angelika Klammer som ställer frågorna spelar en nedtonad roll. Kortfattade och öppna fungerar hennes inpass som förslag till avstamp för Müllers långa, noggranna redogörelser.
Och det är noggrannheten, exaktheten, som griper. Mindre upphettat och bildrikt än i sina romaner leder Müller läsaren genom sitt liv – vilket också betyder genom sina böcker. Tonen i hennes tal vrider sig mellan melankoli och ilska, men knivskärpan och precisionen är konstant.
Det som föreligger är en lika omskakande som glimrande poetik i skuggan av Ceausescus Rumänien. Ett vidsträckt textlandskap som genomlyser barndomens lekar och tvångsarbete. Som tecknar vänskapens oumbärlighet och omöjlighet i diktaturen. Som lyfter ilskan som tvunget gled över i skärande, förtvivlade skrattanfall. Allt berättat utifrån en osviklig tilltro till konstens sprängkraft.
Boken hade kunnat fortsätta. Det finns ett oavslutat drag i den, som handlar om varifrån Müller berättar allt detta. Ett kort, avslutande kapitel behandlar hennes metod att klippa ut ord ur tidningar som hon fastnar för, och gör collage av. Det är i princip det enda som blir sagt om vad denna Nobelpristagare befinner sig på för plats i dag.
Kanske är ett avskalande av de rådande omständigheterna en förutsättning för att med sådan precision kunna återberätta katastrofer av det här slaget.
Men jag kan inte låta bli att undra, när en författare av Müllers dignitet – med en så kompromisslös blick på vad omständigheter gör med en människa – summerar sitt liv och sitt verk: Vilka nya brännpunkter har uppstått i flytten från förnedring till upphöjning? Vad är det hyllade vittnet för position att skriva från?
Jag vill stanna kvar i arbetsrummet, och lyssna när Herta Müller och Angelika Klammer bland saxar och pappersbitar fortsätter samtala – kanske i mindre monologisk form – om vad Müllers skrivande är för henne i dag.
Vad är framgångens plats i detta skrivande liv?
