Blodiglar och gubbkvarnar

Publicerad:
Uppdaterad:

BOKRECENSIONER

Claes Wahlin läser två vackra verk om läkekonstens historia

1 av 3
Läkaren och uppfinnaren Gustaf Zander konstruerade kring 1900 ”Gubbkvarnen” – en maskin som skulle leda blod och nerver rätt.

Det är med skräckblandad förtjusning vi kan läsa om forna tider i Nils Uddenbergs välskrivna och lärda tvåbandsverk om medicinens historia. Om hur det i gamla Egypten fanns en person som var uppsyningsman över den kungliga ändtarmen, om hur Hammurabis lagar i det gamla Babylon fastställde att ett lyckosamt ingrepp med bronskniven kunde belönas med motsvarande en hantverkares årslön, medan ett misslyckande ledde till att hans händer höggs av.

Samtidigt blir vi påminda om att vi i dag inte står fria från ritualer. De masker som medicinmän en gång använde för att skrämma bort onda andar har bytts ut mot vita rockar, stetoskop och munskydd.

Att pesten är utrotad är vi alla tacksamma för. När digerdöden härjade som värst i mitten av 1300-talet, belägrade tatarerna staden Kaffa (numera Feodosia) på Krim. I stället för att använda stenar och annat bråte på sina kastmaskiner, slungade de i väg pestsmittade lik. Det var betydligt effektivare.

Det är lätt att glömma bort hur pass nyligen läkarna använde behandlingsmetoder som i dag förefaller absurda. Så sent som vid slutet av 1800-talet kunde blodtransfusion från lamm till människa utföras. Man hade börjat förstå blodets betydelse, men inte att det fanns olika blodgrupper. Valet av lamm var ingen slump, dess bibliska konnotationer borgade för renheten.

Åderlåtning praktiserades länge, svenska apotek var skyldiga att tillhandahålla blodiglar ända fram till 1972. Långt in på 1800-talet var de vanligt förekommande, bara under året 1843 importerade Frankrike 42 miljoner av de slemmiga små parasiterna. De används faktiskt fortfarande vid en del transplantationer. Det är så kallade engångsiglar, om det nu känns bättre.

Tron på åderlåtning härrör från den kanske starkaste medicinska traditionen i västerlandet, humoralpatologin. Galenos (andra århundradet e Kr) föreställning om de fyra kroppsvätskorna (blod, svart och gul galla, slem) som skulle vara i balans, var en av de mest långlivade paradigmen för hur sjukdomar skulle botas.

Hippokrates, som föregick Galenos, var först med idén om kroppsvätskor, och är den andra stora auktoriteten genom historien. Det är först när vetenskapen under 1600-talet på allvar börjar ifrågasätta antikens auktoriteter och lita till experiment och egna iakttagelser som medicinen börjar ta kunskapsprång.

Kirurgin är i dag en av de mest prestigefyllda medicinska verksamheterna, men länge var den jämställd med frisörer eller charlataner. De kunde ju inte göra så mycket annat än att så snabbt som möjligt såga av ett ben eller dra ut tänder så att ansiktet vanställdes. Tandläkaryrket fick lite bättre status under 1700-talet, när hygienen började beaktas. Detta, vilket Uddenberg inte nämner, fick till följd att leendet blev socialt accepterat på ett sätt det inte var tidigare.

Läkare var ofta föremål för spe, Molières och andras komedier drev gärna gäck med doktorer i sina pjäser. Att läkaren har en helt annan ställning hos Ibsen i mitten av 1800-talet reflekterar det skifte som skedde under den första halvan av seklet. Först då börjar man kunna diagnosticera olika sjukdomar. Innan dess fick man lita på patientens egen beskrivning. Så flyttar makten över sjukdomen från patienten till läkaren.

Parallellt med att läkaren vinner i auktoritet och att man blir medveten om bakterier och virus, skapas kurorterna och sjukhusen. Finansieringsformerna förändras också. Med att samhället organiseras och välfärden växer införs försäkringar, privata eller via skattsedeln.

Arbetsskador är till synes något som uppmärksammats först i modern tid, men redan i slutet av 1600-talet bekymrade sig Bernardino Ramazzini för latrintömmarnas röda ögon och svetsarnas besvär av ”aggressiva partiklar”. Han oroade sig också för boklärda, som var hungriga efter lärdom. Inte nog med att de glömde att äta, den enda motion de fick bestod i att vända blad i böcker. Man kan ana vad han hade tyckt om läsplattor.

Annat var det med Per-Henrik Lings sjukgymnastik vid sekelskiftet 1800. I syfte att leda blod och nerver rätt, anlitades ”gymnaster” att dra och slita i patienten efter bestämda mönster. Det handlade alltså inte om muskelträning, även om det blev resultatet. Gustaf Zander konstruerade kring 1900 en maskin för ändamålet. Hans ”medico-mekaniska institut” spreds över världen, främst i USA. I folkmun kallades maskinerna för ”gubbkvarnar”.

Uddenberg avslutar de båda sällsynt vackert illustrerade volymerna med några exempel ur själens sjukdomar, från hysteri till terapi, för att göra en halsbrytande sammanfattning.

Men galenskapen har en längre historia. Den första svenska skriften skrevs av Eric Gadelius 1813 och hette kort och gott Galenskap. Fem slag noterades: 1) Fånighet, 2) Melankoli, 3) Tokighet, 4) Raseri med galenskap, samt 5) Raseri utan galenskap. Gadelius använde sig av Joseph Mason Cox rätt ruskiga uppfinning, en svängstol i vilken patienten kunde spännas fast för att i hög hastighet rotera till dess denne, med Gadelius ord, ”liksom bortsvimmade och förlamad nedtogs, då han djupt insomnade, ofta föll i stark svett och uppvaknade klok”.

Säkrare var psykofarmakan som utvecklades under 1900-talet. Nog är det vackert att klorpromazin kunde hjälpa den 57-årige arbetare i Paris 1952, som hade ”gått runt på gatorna med en blomkruka på huvudet och förkunnat hur mycket han älskade friheten”.

Möjligen blev samhället en smula tristare av att toleransen för avvikelser minskat i takt med urbanisering och krav på effektivitet hos samhällets alla medborgare. Den som i dag vandrar kring med en blomkruka på huvudet i frihetens namn, gör det knappast tack vare omgivningens tolerans. Det är bara samhället som sparat in på vårdplatser. Att förlaget Fri Tanke tillsammans med Hagströmerbiblioteket (i vars skriftserie dessa volymer ingår), inte sparat varken på layout, illustrationer eller elegant satt text, det är i sig ett bidrag till läsaren välbefinnande.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.