Förljuget försvar från Frostenson

Diktardrottningen kräver att vi ser hennes kärlek och förtvivlan – men vägrar själv att se någon utanför sin magiska cirkel

Uppdaterad 2020-11-23 | Publicerad 2020-11-12

Tidigare akademiledamoten Katarina Frostenson fortsätter i ”F” med sitt litterära försvarstal för maken Jean-Claude Arnault, dömd för två våldtäkter.

Frihet, skriver Katarina Frostenson i boken ”F” är ”det enkla att kunna gå utan gränser”.

F står för frihet, fängelse, fjärilen som är bilden för skapandets glädje och oförutsebara flykt.

F betyder också fall. Det är vad Frostenson kallar det som hände hennes make, ”JA” som han kallas i boken.

Det som hände. Det han råkade ut för. Det han utsattes för. Så ser orsakssambanden ut i denna berättelse. De var fria, hon och JA. Sedan togs friheten ifrån dem av ”sex maktsugna megäror”.

Hon är rolig ibland, Frostenson.

Den banala verklighet som är bokens kärna är att JA avtjänade ett fängelsestraff för två våldtäkter. Boken är en skildring av den tiden. Av tristess, ensamhet och mördande fängelserutiner. Av makens instängdhet och hennes utanförskap. Av kraven friheten ställer på den som är kvar utanför murarna.

Frostenson cirklar runt brottet, hon kallar det inte så.

Det finns en skönhet och storhet i Frostensons beskrivning av relationen till sin make. Här finns intimitet, respekt, förlåtelse och samförstånd. Det är en kärlek som står kvar, som förlåter allt och blundar för allt. En förtrollad cirkel, en hemlig trädgård. Frostenson avfärdar – med rätta – föraktfullt beskrivningen av henne som medberoende. I boken är hon en människa som med öppna ögon och kallt huvud väljer att leva i denna magiska värld.

Magisk, eller förljugen.

Frostenson cirklar runt brottet, hon kallar det inte så. I sängen får man vara fri, skriver hon, eller borde få vara. ”Men nu kan det vara farligt att ge sig hän en stund, att försvinna, det går inte enligt lagen: njutning och några ögonblicks frånvaro kan tolkas som ”likgiltighetsuppsåtet”.

Där är våldtäkten. Såg ni den? Frostenson gör det inte. Hon kallar händelsen ”förförelsen”, ”lustfallet”. Hon spekulerar: köttet är svagt för att det är starkt. Kanske leder skammen efteråt till att en människa känner sig nödd att beskylla den andre. ”Att avtvå sig ansvaret för att ha gett efter.” Så ser hon på de andra kvinnorna.

Vad är bokens syfte? Frostenson skriver inte för att få rätt, skriver hon. Utan för att leva, tänka, ha sällskap.

Ja, möjligen. Men boken är också något annat. Den kräver att läsaren ska se bokens Katarina Frostenson och JA. Att vi ska känna deras kärlek och förtvivlan. Att förstå att människan är svag och ändå stark, av kött och ändå ande, en fladdrande fjäril.

Men Frostenson vägrar själv se. Utanför den lilla cirkeln av förtrogna, hon, maken, Horace, vännerna, finns bara skuggor. En flock. Grinande ansikten, pekande fingrar, hyenor. Illvilja och avundsjuka. Dessa andra bär inte på några inre valv av skönhet och storhet. De är tvådimensionella och förvridna.

Frostensons värld är språkets och litteraturens. Hennes kunskap, lätthet och associationsförmåga gör boken till en bildningsresa. Hon går till sitt bibliotek för att söka bekräftelse och bevis. Se här, alla som har lidit som vi! Rousseau, Albert Camus, Franz Kafka, varje författare hon kan hitta som andas motstånd mot övermakten tvingas i Frostensons tjänst.

Litteraturen är allas. Frostenson har rätt till den, men inte ensamrätt. Och för den som står utanför den magiska cirkeln infinner sig en känsla av avsmak när Rosa Luxemburgs och Osip Mandelstams fängelsebrev dras fram som bevis i detta försvarstal.

Till slut handlar boken om detta enkla att Frostenson inte kan förlåta kvinnorna som blivit våldtagna för det som har skett, och inte heller världen som såg på. Boken är ett försök att skapa och skriva tillbaka en annan verklighet.

Så reducerar diktardrottningen sig själv till ett Twittertroll, om än ett högt bildat sådant

Boken faller samman när Frostenson spekulerar om konspirationer och gör banala samtidsanalyser. Sverige är ett land som har gått från frimodighet till puritanism och är besatthet av sexualitet, näringslivet ligger bakom det hela, hovet, den avundsjuka mobben. Så reducerar diktardrottningen sig själv till ett Twittertroll, om än ett högt bildat sådant.

Frostenson tror, och försöker få oss att tro, att verklig kärlek måste betyda att göra sig blind för världen utanför den magiska cirkeln. Finns det då inte något storslaget i detta, något vackert? Detta är frågan boken lämnar läsaren med. Mitt svar blir nej, inte när det betyder ett förnekande av andra människors mänsklighet.

”Tur att du finns så allmogen har något att skratta åt” skriver en vän och det tycker bokens jag är bra sagt. Det är inte F som i frihet, utan i förakt. Eller möjligen F som i fuck you, till de mediokra.

Den låter vacker, drömmen om ”att kunna gå utan gränser”. Men den som inte erkänner något annat än sig själv kommer till slut att gå över lik. Efter läsningen är det stanken av detta val som dröjer sig kvar. 

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.