Stjärnorna sjunger ut om sexism

Alice Kassius Eggers slukar Annah Björks ”Ni måste flytta på er”

Publicerad 2019-04-06

Zara Larsson

Relationen mellan musik och musikhistoria är både helt sömlös och avgrundsdjup. Sömlös eftersom det traditionella musikintresset aldrig handlat bara om musiken utan lika mycket om biografi, anekdoter och samförstånd. 

Avgrundsjup eftersom ­dokumentationen av musiken ­alltid gjorts utifrån rådande maktstruktur. 

Annah Björks Ni måste flytta på er är ett ambitiöst försök att förändra både vems historier som skrivs och hur de skrivs. ­Boken bygger på korta kapitel där artister från Kathleen Hanna, galjonsfigur för riotgrrl-rörelsen på 90-talet, till Zara Larsson delar med sig av konkreta och personliga berättelser från en snuskig musikbransch. Skivbolagsmöten, spelningar, intervjusituationer så marinerade i sexism att det får till och med en luttrad ­cyniker som jag att häpna.

I dokumentären The punk singer från 2013 förklarar Kathleen Hanna hur just detta länge varit en förlamande rädsla. Tänk om man öppnar locket, visar upp hela sin livshistoria av övergrepp och förtryck och nån säger att man överdriver? ”Jag ville inte berätta hela historien eftersom det lät galet, liksom vem skulle tro mig? Och sen tänkte jag – andra kvinnor skulle tro mig.”

Första gången jag hörde henne säga det gick en rysning genom min kropp, och när jag läser Ni måste flytta på er inser jag att jag delar den känslan med världsstjärnor. Insikten blir en plötslig biljett till radikal frihet som gör att Tove Los bröst­flashande inte är en invit utan ett fuck you, att Molly Sandén skiter i att skivbolaget inte tror att kroppsångest säljer och ger ut singeln Freak själv. Att Marit Bergman säger ”14-åringen i Frillesås som lyssnar på mina låtar varje dag och gråter, hon är min arbetsgivare”.

Systerskap och teknologi har ­visat sig vara ett vinnande koncept, Björk återkommer till relationen till fansen och hur en ­gemensam nämnare för flera av dagens stjärnor är att de kommunicerar direkt med sin publik. Det är inte bara ett effektivt sätt att förflytta makt från skivbolagsbossar till artisterna själva, utan också ett synliggörande av en stor grupp musikintresserade tjejer som i årtionden avfärdats. 

Återigen, historien skrivs utifrån rådande maktstruktur. Att fundera över sin kärlek till Bob Dylan ihop med andra snubbar kan ge bokkontrakt på stort förlag medan en generations besatthet av Spice girls är pinsam och helst ska tigas ihjäl.

I ljuset av det är det förstås trist att förlaget inte visat Björks bok mer respekt, och jag hoppas att man till framtida upplagor (som jag förväntar mig kommer!) investerar i en korrläsare som kollar om inte Kelly Carlsson heter Kelly Clarkson och ifrågasätter varför nån som bor i Västerås skulle vara med i Kvinnogrupperna i Sörmland.

För Björks bok är inte bara slukvänlig som en deckare, det är också en bok som är absolut samtida i dag, och absolut historisk i morgon.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.