När revolutionen kom till Sverige
Kalle Holmqvist om en viktig påminnelse om att folket aldrig har får någonting gratis
Publicerad 2017-02-05
I år är det hundra år sen det som kallats den svenska revolutionen 1917–1918 inleddes. Hundratusentals människor gick ut på gatorna för att kräva bättre levnadsvillkor, demokratiska rättigheter och arbetstidsförkortning. Värnpliktiga gjorde myteri och anslöt sig till demonstrationerna.
Resultatet blev åtta timmars arbetsdag och allmän rösträtt. Det demokratiska genombrottet kom inte som en skänk från ovan, utan drevs fram av socialt tryck underifrån, konstaterar arbetarrörelsehistorikern Håkan Blomqvist i sin nya bok Potatisrevolutionen.
Titeln är lite missvisande, för precis som det framgår av boken handlade upproret om mer än bara mat. Visserligen var det hårda tider 1917. Men inte så mycket värre än det brukade vara, folk svalt knappast ihjäl som de hade gjort på till exempel 1860-talet.
Däremot hade det blivit tydligt att det rådande systemet inte fungerade. Efter att första världskriget brutit ut 1914 var det svårt att importera varor. Samtidigt gick mycket av den mat som producerades i Sverige på export – storföretagen tjänade mer på att sälja den till det krigförande Tyskland.
När den svenska regeringen försökte lösa det genom att ransonera mjöl och bröd blev det bara värre.
I många städer var det kvinnliga arbetare som gick i spetsen för demonstrationerna. De krävde lägre matpriser, men också spritförbud och rösträtt. De protesterade mot att bara männen fick extra brödransoner, trots att kvinnorna ofta hade de tyngsta jobben i fabriker och på byggen. När butikerna vägrade sälja mat, i syfte att trissa upp priserna, anordnade kvinnorna tvångsköp. De trängde sig helt enkelt in i butikerna, tog undangömd mat – och betalade för sig.
Boken fokuserar på den tätbefolkade industriarbetarstadsdelen Södermalm i Stockholm. Men händelserna i andra delar av landet nämns också kort. I april 1917 gick till exempel arbetarna i småländska Västervik ut i strejk och bildade en egen kommitté, som i princip tog över styret av staden.
Till slut gick högerpolitikerna med på arbetarrörelsens två viktigaste krav: allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag (inte för alla, men för de flesta).
Håkan Blomqvists bok är en viktig påminnelse om att folket aldrig har fått någonting gratis i det här landet.
Var det skönt att äntligen få gå hem från jobbet i dag? Kom då ihåg att du hade behövt vara där två timmar till ifall inte människor hade strejkat, demonstrerat och organiserat sig för att förkorta arbetstiden.
Tack för det, svenska revolutionen. Grattis till hundraårsjubileet!
