Spriten, fotbollen och den avvisande pappan
Croneman öppnar manliga bråddjup i sin debutbok
Uppdaterad 2020-10-16 | Publicerad 2020-10-14
Ibland när jag lyssnar på fotbollspoddar där pyset hörs från en burk som öppnas och programledaren säger: ”Visst är det gott med Pepsi?”, och jag vet att de är sponsrade av just Pepsi och tänker förstrött att det där kan väl inte vara okej, men är samtidigt för luttrad för att på något sätt reagera – då längtar jag efter Johan Croneman.
En av få som alltid orkar just reagera, gå emot den axelryckande inställningen inför samtidens tillstånd. I intervjuer säger han att han inte alls är arg, som många tror. Han är tydlig.
Det ligger något i det. Debutboken Jag är olyckligt här kan beskrivas som just tydlig. Det är befriande att läsa en utlämnande författare som helt frångår den livsstilsprosa som lätt letar sig in i genren, där allt på ett eller annat sätt förväntas vara uppbyggligt. De flesta som tror sig berätta ärligt gör det inte.
Men Croneman avhandlar här sina dåliga sidor. De är många och skildras oförsonligt. Det finns ingen moral i att ligga med sin bästa väns flickvän, inga läxor att lära. Det var hemskt men han gjorde det ändå.
Behovet av att nedteckna sitt liv kommer från en resa till Tyskland 2017. I stället för att se Dortmund spela fotboll hamnar han på sjukhus för en trasig aortavägg.
Men egentligen framstår besöket på akuten som rätt sekundärt – här blandas anekdoter stora som små, från barndom till nutid. En samling betraktelser, ibland märkligt nära något slags Horace Engdahlska aforismer. Många av slutknorrarna som ”Jag har alltid tyckt om att gå vilse, men hur många omvägar behöver man?” hade gått att leva utan.
Den stora berättelsen kretsar kring ensamhet och en kronisk melankoli, som vissa verkar ha som grundstråk i livet. Känslan finns perfekt gestaltad
i Sun Kil Moons låt I watched the film the song remains the same: ”I don’t know what happened or what anyone did / From my earliest memories I was a very melancolic kid”.
Croneman frågar sig hur det blev som det blev, och konstaterar att det kommer bara fortsätta. Boken innehåller insprängda dikter som eventuellt tillhör en diktsamling han skrev som ung. Den skickades in till förlag, blev refuserad med uppmaningen att arbeta vidare. Han såg aldrig på den igen. Så blev det med det.
Är Johan Croneman olyckligare än de flesta? Ja, säkert stundtals. Jag har precis läst Åsa Linderborgs vackra Året med 13 månader, där trösten i misären består av inköp på NK och dyr mat i sällskap med kultureliten. För Croneman är det Dovas och Willys som gäller. Bråddjupen som öppnas, ofta kopplade till ett blandmissbruk, slipper många. Men sorgen är mycket igenkännbar.
Ensamheten är manligt kodad. Det är nästintill en mall – spriten, fotbollen, den emotionellt avvisande pappan och (om man ska vara lite elak, vilket jag uppenbarligen är nu) hora/madonna-komplexet i förhållande till kvinnor. Knappast nyskapande, men inkännande och klart beskrivet. Kapitlen avslutas dock lite för hastigt för att verkligen greppa tag.
Det är en bok som läses snabbt, och försvinner ganska snabbt. Och jag tror faktiskt att Croneman är helt fine med det.
