En stjärna som kommer att lysa länge

Sinziana Ravini läser Nino Micks episkt vackra ordsalvor

Publicerad 2018-02-24

Nino Mick, estrad­poet och hbtq-aktivist.

Estradpoeten och hbtq-aktivisten Nino Micks diktsvit Tjugofemtusen kilometer nervtrådar handlar om allt från könskorrigeringar till Gud, hashtags, psykiatriska diagnoser, speglar och tapetklister. Hur ska man tolka titelns nervtrådar? Som en metafor för poesins röda trådar? Den trassliga könsutredningen som diktjaget genomgår? Eller är det poesi som könsutredning det handlar om?

Diktjaget vet inte om hen söker till könsutredningen för att kunna bli poet eller om hen är poet för att klara könsutredningen. Den som utreds eller publiceras måste alltid underkastas jagberättelsens krav.

Arvode och vård tvinnas samman till en livlina mellan fallfrukt och krematorium, men här finns även en annan, språkförvandlande berättelse som uppstår och löper parallellt mellan raderna. Som när Mick börjar bygga lego med språket för att generera alliterationer som ”animaliska anomalier”, göra verb av substantiv som ”slampar och queerar” eller kallt konstatera att ”transperson” har blivit språkets nya naturskyddsområde.


Men ångesten försvinner inte med brösten. Det är lätt att korrigera kroppsattribut, men hur korrigerar man hjärnor? Och hur sliter man sig loss från auktoritetsrädslans nervtrådar?

Skrivandet blir ett sätt att skaffa sig ett hem som kan lämnas, en kropp som kan besegras, för Micks dikter är som nomader på drift mot ett könlöst ingenmansland utan tårar. Med tanke på det nya skyttegravskrig som uppstått mellan olika traditioner och feminismer i samband med Metoo-rörelsen är Micks episkt vackra ordsalvor, som blandar biblisk vrede med en barnslig naivism à la Saint-Exupérys, ett sant reningsbad.


Micks poesi framstår som en bön om försoning. Men försoning med vem ?

Kan det vara Gud? I viss mån ja, för här finns både humoristiska omskrivningar av den kristna skapelseberättelsen och försök att kasta ut det inre Jesusbarnet med badvattnet. Han klamrar sig fast vid badkarskanten, men när hen gör slut med Gud, kommer han hela tiden tillbaka, i älskarnas gestalt, ”i kläder av ljus på marmorpiedestaler”.

Jag älskar personer som vågar vara motsägelsefulla, för de visar på den svåra konsten att leva som man lär

En annan antagonist är ”Förlaget” som då och då dyker upp som en Kafkalik instans med utsagor som: ”Det krävs en mer konstruerad helhet”. Ett annat motstånd är estradpoesins ramar som tvingar hen att pressa ner sitt liv till tre minuter långa föreställningar.

Men den största antagonisten tycks vara och förbli språket, för som diktjaget skriver: ”Det är inte transvård, utan språkvård jag behöver”. Tanken är svindlande, för jag kommer på både en och annan som skulle må bra av att läggas in på en språkklinik. Förr i tiden hade vi djävulen. Nu är det språket som förför och förleder. Inte undra på att det är där, i det sätt vi skriver och talar till varandra, som vår tids största ideologiska krig utspelar sig. Språket har blivit vår tids stora pharmakon – både ett gift och ett botemedel.

Jag har på senare tid blivit helt besatt av den pornosofiska queerteoretikern Paul B Preciado och hans kritik av den pharmakopornografiska industrin, som han till viss del själv bidrog till när han konsumerade testosteron. Jag älskar personer som vågar vara motsägelsefulla, för de visar på den svåra konsten att leva som man lär, vilket i sig kan befria från ytterligare en börda – nämligen duktighetskravet.


Nino Mick befinner sig inte långt från denna nya post queer-tradition som riktar dekonstruktionen såväl utåt som inåt, och hen lyckas dessutom med en indirekt kritik av den queerteoretiska begreppsfetischismen, som till slut inte längre ser människan, för alla begrepp och ord som kommer i vägen. Hur skulle ett subjekt bortom könen kunna vara? Riskerar ett sådant post queer-subjekt att bli en ny, farlig übermensch? Endast framtiden vet, men Mick ger mig hopp, när hen skriver:

”För att jag ska kunna lyfta blicken från mitt kön / behöver jag en levbar framtid / att fästa horisonten vid // För vi kan skapa denna framtid redan nu och här, i det sätt vi väljer / att se på oss själva och andra.”


Könskampen renar, för vreden renar, om så för en stund. Kan den däremot befria oss från herre och slav-dialektiken på längre sikt? Jag tror inte det. Men jag är säker på en sak: De mest effektfulla dekonstruktionerna görs när man blandar allvar med humor, men också när man vågar stanna kvar i allvaret.

Med Nino Mick har den svenska estradpoesin äntligen fått en poet som, likt en sant post-binär person, vågar göra både och, ja helt enkelt en ledstjärna som kommer lysa länge och väl.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln