Inte plågsamt nog

helskärm

Är frekvensen av ordet ”jag” i en text ett mått på hur våldsam texten är? Eller hur våldsamt jaget är?

Jonas Indes fyrtio sidor korta prosabok KKM (Vertigo), är den ”jag”-tätaste bok jag läst sen Eduoard Levés Självporträtt. Det här är också ett självporträtt, fast splattrigare, vitsigare, mindre konsekvent genomfört.

Jaget är en man som mördar, först den ”jag-svaga” fresterskan Emelie, och sedan en hel familj. Han är en man i sina bästa år, en ”Känslig. Kärleksfull. Mördare”.

KKM är han som nynnar på Lundells ”Handen på höften och håret som en flagga på ditt kvinnoskepp. Jag vill ha dig” just innan han våldtar och dödar. Han som beskriver sin sexualitet så här: ”Jag tittade på kuken in och ut ur hennes fitta och blev stenhård av att – se kuken. Jag bibehöll min erektion endast genom att – skåda min erektion”.

Och han säger det själv. ”Total ensamhet är en konsekvens.”

Mitt problem med den här texten är att den inte stannar i den där totala ensamheten, framför spegeln i existensens tomma öken. I stället söker den läsaren med skämtsamheter och action, utövar en sorts socialitet som mer än något annat mildrar dess effekt.

Den är rätt otäck, den här boken. Men den blir inte lika plågsam som den oemotståndliga baksidestexten lovar:

”Jag är inte arg. / Jag är mordisk. / Du ska inte kränka mig / för då mördar jag dig.”

Jag är inte heller arg. Jag är besviken. Du ska inte försöka umgås med mig för då lämnar jag dig.