Skräck ohoj!

Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-11-06

Ragnar Strömberg imponeras av ett stilsäkert hantverk i Stephen Kings anda

Mats Strandberg (född 1976).

Min barndoms återkommande mardröm började med att lampan på nattygsbordet börjar blinka och väsa. När den slocknade sköts garderobsdörren upp av en kritvit hand med sju fingrar och en varelse i brun munkkåpa stiger ut. Andedräkten var kall och tänderna täckta av dunigt, grönt mögel när han böjde sig över mig. Han lyfte upp mig i håret, bar mig fram till fönstret ruskade mig som en trasdocka innan han släppte taget. Det som frambesvärjer minnet ur de synaptiska djupen i halvslummern på bussen till Orust är Mats Strandbergs skräckroman Färjan.

Skälet till att Strandberg lyckas väcka barndomens demoner till liv, är att skildringen av primitiva rädslor och drifter är oändligt mycket mer skrämmande än det vampyriska blodbad historien utmynnar i.

Precis som hos Strandbergs förebild Stephen King – när han är som bäst – bygger Strandberg upp spänningen långsamt i kringgående rörelser, genom att låta en lång rad berättaröster framträda i relief mot en hisnande detaljskarp fond.

Läsaren är där, ombord på den sjangserade finlandsfärjan Baltic Charisma, byggd i Split för ett drygt kvartssekel sedan, tillsammans med alla upptänkliga arter i det mänskliga bestiarium Strandberg tecknar med ursäker hand.

Här finns den pensionerade läkarsekreteraren Marianne som efter skilsmässan förlorat kontakten med barnen och den avdankade schlagerstjärnan Dan Appelgren, som leder karaokekvällarna och bedövar bitterheten med kokain och knull. Vi ser den förljugna vuxenvärlden genom ögonen på adoptivbarnet Albin med mamma i rullstol, försupen pappa och hans kusin, pubertetsbitchen Lo. Stammisarna Madde och Zandra i fjäderboa och guldglittersprej, ute efter att än en gång fly vardagen med sex och billig sprit, är också de oförglömliga medlemmar i Strandbergs panorama över krossade drömmar.

Med fjäderlätt diskretion placerar Strandberg så på bildäcket de båda monster som ska föra alla dessa isande vanliga vardagsvarelser till gränsen för det oerhörda.

En hårt sminkad, ohyggligt fårad kvinna och hennes femårige son, som luktar mentol, bär på en smitta som steg för obönhörligt steg ska pressa fram det värsta och – med en handfull undantag – det bästa ur de drygt tusen passagerarna.

Visst kan jag tycka att bitandet, benkrossandet, blodflödet och förvandlingarna från människa till monster, blir lite enahanda allt efter som. Men ingenting kan ta ifrån den här berättelsen om hur livsbesvikelser deformerar oss, dess allvar och tyngd.

Den som går med på historiens förutsättningar och upphäver sin skepsis har ett äventyr att vänta.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.