Klassiker som håller än
Uppdaterad 2016-08-16 | Publicerad 2016-08-12
Alice Kassius Eggers läser två böcker av Maria Gripe i ny utgivning
Att Maria Gripes författarskap är uppdelat i två stilar var något jag förstod så tidigt att det nästan är som färgkategorier för mig. Jag placerar Agnes Cecilia – en sällsam historia ihop med … och de vita skuggorna i skogen i en mentalt pärlemorskimrande hög och berättelserna om Hugo, Josefin och Elvis i en annan, jordbrun.
Långt senare läser jag om Gripes författarskap i kronologisk ordning och förstår att det är en utveckling jag känt, när jag varit skeptisk till … Ellen dellen ... trots att jag genomälskat Tordyveln flyger i skymningen. I slutet av sjuttiotalet ökade hennes intresse för mystik och alla mina favoritböcker är skrivna efter 1978. Det är intressant när nu Modernista ger ut 60-talsböckerna Pappa Pellerins dotter och Glasblåsarns barn på nytt. När de kom hade Gripe redan varit verksam över ett decennium, men de känns ändå som en början på något.
I Pappa Pellerins dotter möter läsaren 12-åriga Loella, eller Lopp-Loella som byborna kallar henne. Hon bor ensam i skogen med sina två småbröder, hennes mamma är ute på sjön och pappan sen länge borta. När vintern kommer tar barnavårdsmyndigheten över, trots Loellas ilskna protester, och hon slussas till ett barnhem i stan i väntan på mammans återkomst. Där möter hon samtiden i form av papiljotter och korvmojar, varuhus och konstgjort ljus. Pappa Pellerins dotter är ibland lik Michael Endes Momo eller kampen om tiden som kom ut året innan i Tyskland. Det är samma romantisering av ociviliserade saker som långsamhet och mellanmänsklighet.
”Hur osams folk än är hemma, så nog nickar de åt varann när de möts. Här bara glor de”, reflekterar Loella och fortsätter betrakta samhället med en konservativ avsmak inte helt olik Helena Granström.
Glasblåsarns barn rör sig tydligare mot det mystiska som Gripe skulle komma att bli drottning (eller härskarinna) över. Säkert influerad av Selma Lagerlöfs Bortbytingen låter hon de två barnen Klas och Klara bli bortrövade på en marknad, byta sitt påvra men kärleksfulla hem till ett skrämmande tyst hem i lyx hos Härskaren och Härskarinnan.
Men det är berättelsens sidofigurer som gör starkast intryck. Spågumman Flaxa Mildväder med korpen Kloke på axeln har en särskild blandning av godhet och integritet som så ofta äldre kvinnor får hos Gripe. Samtidigt är hennes absurda och djupt sadistiska syster Nana fortfarande mardrömsmaterial, ordet uppfostran är sällan positivt hos Gripe. ”De stod tryckta intill väggen och var föremål för Nanas uppfostran”.
Det är dock en bit kvar till böckerna som kröp under min hud i tonåren och har stannat där sen dess. Blandningen av det vardagliga och det ofta litterära mystiska finns bara som små föraningar, som när Loella hör Gunnar Björling på radion: Hon behöver knappt lyssna med öronen, ty hon känner igen allt; dessa ord finns ju redan inom henne.
Som jag förstått det tänker Modernista fortsätta återutgivningen, inte en sekund för tidigt. När Gripe gick bort 2007 var det skärtorsdag och ingen orkade riva upp helgens tidningssidor för en runa. Det har grämt mig sen dess, jag hoppas det här kan bli en start för en ny generation att upptäcka ett av Sveriges absolut viktigaste författarskap.
