Sverige sett från vänster

Publicerad 2016-08-16

Magnus Ringgren om ett stort diktverk som kanske är det sista i sitt slag

”Årstiden vinter kom med människan, den hör vår egen istidsglänta till” (ur ”Vintersagan 			Sverige”, 2016).

Göran Palm, som avled i våras, kommer att gå till litteraturhistorien för två dikter. Dels en av de kortaste klassikerna, Havet. Dels Vintersagan Sverige (den definitiva titeln, den har hetat lite annat också) som i sin slutgiltiga form omfattar tusen sidor.

Det låter som om Palm drogs till extremerna. I verkligheten var det precis tvärtom. Han ville vara den allra som vanligaste svenske författaren mitt i vardagen. Som det sas nånstans om honom: förlåt att jag kommer med poesi mitt i maten. Han ville tala med, för och till folket, men han tycks inte alltid ha sett det problematiska i begreppet folk.

Han var prästsonen från Uppsala. Det kyrkliga arvet kan anas i en boktitel som En orättvis betraktelse, och Vintersagan är en väldig postilla, en predikosamling. Det fanns också ett drag av gammeldags folkskollärare hos honom, en drift att undervisa, att tala om hur det egentligen är. Men man får betänka, när egentlighetsdjävulen ansätter en: världen är inte som den är utan som vi är. Talmud säger kloka saker ibland.

Han började som insiktsfull kritiker i modernismens tjänst men övergav så småningom aristokratmodernismen och grep tillbaka på äldre litterära ideal. Ezra Pound ersattes av Esaias Tegnér. (Han tog samma väg som den lite yngre Lars Gustafsson.) Den fria versen blev förunderligt lättflytande och inte alls så tröttande blankvers.

Första gången jag blev varse att Göran Palm hade nåt stort i görningen var i ett litet förord på blankvers till Heinrich Heines och Wolf Biermanns långdikter Tyskland, en vinterresa som gavs ut 1982. Jag skrev efterordet i boken tillsammans med historikern Lars Magnusson, och vi var mäkta stolta över att förekomma i närheten av mäster Palm. Hans egen vinterresa skedde dock i Sverige och började 1984. Med åren blev det fyra matiga volymer. Posthumt kommer nu en redigerad och bantad version i en volym. Tack för den!

Denna bumling till bok både inbjuder till och kräver litteraturhistoriska jämförelser. Den är lärodikt och bottnar alltså i en nästan tretusenårig tradition från Hesiodos och Lucretius. Genren är egentligen död sen länge men skjuter små friska skott så sent som hos Harry Martinson i Li Kan talar under trädet. Vintersagan kan ses som en encyklopedi på vers. Så mycket av satiren från Heine och Biermann finns däremot knappast i texten; predikningar och uppslagsböcker är allvarliga saker.

Den närmaste förebilden tror jag finns på närmare och lite oväntat håll, i Folkskolans läsebok, den gamla skolboksserien som skulle lära svenskarna det nödvändigaste om landet och folket, historien och naturen. Palm är folkskolläraren som i modern tid beordrar ut sina elever på skolgården och, halvt på skämt och halvt på allvar, kör ett pass lyrisk Ling-gymnastik med dem.

Tomma ord i rättan tid som Palm säger om den radikale retorikern Tegnér. Men är det rättvist att applicera frasen på Göran Palms vintersaga? Knappast. Här finns gott om historier och tankar att ta till sig. Det som slår mig är att han ger större utrymme åt landsbygden i allmänhet och Sápmi och Tornedalen i synnerhet än vad vår gängse svenska självbild brukar omfatta.

Man bör hålla i minne den bokserie om litterära röster i alla de svenska landskapen som Palm initierade. Han drev också projektet Liv i Sverige där vanliga människor tog till orda i bokform.

Vintersagan är tänkt att användas, inte att läsas för lustens skull. Jag är dock tveksam till om den är brukbar i praktiken. Det är så ytterst sällan vi sitter framför folkskollärarens kateder och ser honom (mer sällan henne) ta fram en tjock bok, slå i registret och sedan föredra en väl vald passus till vår uppbyggelse. Andra och mer givande sätt att läsa boken skulle nog vara de mentalitetshistoriska.

Här möter vi en intellektuell som långsamt tycks förvandlas från socialdemokrat till miljöpartist. Och i Vintersagan Sverige ser vi kanske för sista gången på länge folket från vänster. Vi får nog vänja oss vid att begreppet tagits över av extremhögern.

Magnus Ringgren

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln