Döden är det slutgiltiga upproret
Mattias Alkbergs dikter är både klaustrofobiska och roliga
Publicerad 2020-09-05
Jag har precis börjat associera dikterna med Johan Jönson när han dyker upp på en sida i Mattias Alkbergs Med rätt att dö. Det handlar om pengar, om hur man får tag i dem: ”När jag hade skrivit det läste jag att Johan Jönson hade skrivit samma sak, kanske en hel bok”.
Skrivandets materiella förutsättningar alltså. Att tvångsmässigt fortsätta med något som är ekonomiskt oförsvarbart.
Detta har både poeten Jönson och multikonstnären Alkberg ägnat mycket text åt, men det är inte bara det som förenar dem. De delar också förmågan att växla ganska akademiska tankeexperiment med desto mer rättframt självhat. Det senare dominerar Alkbergs nya diktsamling, den sjunde till antalet. För att citera honom själv: ”Din äckliga lilla spillra”.
Det är en ganska anspråkslös samling texter, både till utseende och stil. Men så är den ju också skriven av en enormt produktiv konstnär som knappast kan kallas perfektionist. Snarare finns en tro på att det råa, spontana kan ha ett värde minst lika stort som det välpolerade.
Skivan ”Bodensia” släpptes för bara några månader sedan. Den avslutas med en tio minuter lång elegi, ”Jag är alltid här vars jag än är”. Där går att skymta en ny Alkberg, som rör sig mot ett både mer personligt och pratigt uttryck. ”Jag har börjat lyssna på klassisk musik, och jag har typ fått tillbaks min gamla filmsmak”, rabblar han.
Samma snackighet går att finna här. Det prestigelösa kan ses som ett estetiskt grepp – diktjaget älskar Ramones, bandet som kan göra hur många låtar som helst på tre ackord. Dessutom finns en genomgående motvilja till att ta sig själv på allvar. Uppenbarligen finns en önskan att uttrycka sig, boken existerar ju, men samtidigt är det pretentiöst och skämmigt med poesi. Många dikter avslutas med ett axelryckande, olika varianter av ”vem bryr sig”.
Hos Alkberg finns alltid resonemang om klass, och visst går detta slängiga garderande att läsa som ett slags gestaltat bildningskomplex. Att ta tillbaka det som just sagts för att det ser löjligt ut, och vem är man ens att öppna käften från början. I bästa fall är det drastiskt och roligt, helt i linje med den kuken-på-svenska-flaggan-aura han byggt upp i musiken.
I sämsta fall framstår det som någon som har det för lätt. För lätt att skriva, och för lätt att bli utgiven. Lite spridda tankar om livet och tiden av Mattias Alkberg, tjoff ihop mellan två pärmar.
Problemet med att upprepade gånger fråga vem som egentligen bryr sig om poesi, är att svaret lyder: Förhoppningsvis bryr sig åtminstone författaren. Om hen inte gör det är chansen liten att någon annan gör det. Det är just dikterna om dikter, det metakommenterande och abstrakta som inte förmår beröra. De verkar rymma ett uppgivet tvivel på att språket räcker för att göra sig förstådd, eller ens hörd. Men en författare måste nog tro att det är möjligt.
Boken når längst när den förmår lyfta blicken från sitt eget Macbook-dokument. I de stunderna är Med rätt att dö en sorgsen betraktelse över tid som rinner iväg. Jaget ser både sitt eget och världens slut närma sig. Kapitalismen härskar och tränger ut människorna: ”Jag hittar inte längre i Umeå, stan har växt så mycket sen jag var liten. Mer än mig”.
Det enda som är gratis är de egna tankarna. Varje människa lever bara inuti sig själv. På så sätt skapas en ganska klaustrofobisk diktsamling där tankarna studsar fram och tillbaka utan att ha någonstans att landa. Såklart finns en absolut väg ut – döden, kanske rentav självmordet. Den möjligheten kan ingen ta ifrån dig. Titeln blir den obestridliga rättigheten, ett sista uppror.
