Allt är dödligt – i rätt dos

Carsten Palmær läser en välskriven genomgång av farliga ämnen och kända giftmord

Carsten Palmær

helskärm

”Du kan dricka dig full på vanligt vatten. Men då måste du sätta i dig så där en femton liter. Och dricker du ännu mera vatten blir du förgiftad och dör.”

Sa en naturvetenskapligt bildad kompis åt mig för många år sedan. Han hävdade alltså att alla ämnen är giftiga för människan i en viss koncentration.

Det här bekräftas av en ny populärvetenskaplig bok av Olle Matsson, ”Allt är gift”.

Matsson är professor i kemi i Uppsala och har tidigare skrivit en bok om gifter och giftmord i litteraturen, ”En dos stryknin”. Nu har han lämnat fantasin för verkligheten: ”Allt är gift” har underrubriken ”Om dödliga ämnen och deras roll i historien”.

Innan automatvapnen från Balkankrigen nådde förorten brukade svenska mord handla om någon som slagit ihjäl en familjemedlem med en yxa och sedan gråtit ut hos landsfiskalen. Giftmord har varit sällsynta, även om det förekommit att någon anställd inom äldrevården leker Gud och blandar rengöringsmedel i gamlingarnas välling. Eller – som prästen i Silbodal i Värmland på 1860-talet – arsenik i nattvardsvinet.

I Italien och Frankrike på 1600-talet blev giftmorden rena epidemin. Kardinaler och markisinnor försökte ta livet av påvar och äkta män med noggrant doserade blandningar som kunde inhandlas hos speciella giftblanderskor.

1900-talets nazister föredrog cyanid – verksam beståndsdel i gasen som användes vid de industriellt organiserade massmorden men också i de självmordsampuller som hjälpte Hermann Göring och Heinrich Himmler att komma undan vedergällningen. ”Jag vill bli ett vackert lik” sa Eva Braun när hon avböjde att bli skjuten av sin Führer.

Men att dö i cyanidförgiftning är ingen död i skönhet. Förutom den svaga doft av bittermandel som vi känner igen från brittiska pusseldeckare innebär det att offret slutar sina dagar i kramper, uppkastningar och diarréer.

Det finns många välkända berättelser i Matssons bok: Dan Andersson dör 1920 på ett hotell i Klara sedan hans hotellrum gasats med ett avlusningsmedel med ungefär samma innehåll som nazisternas Zyklon B. Sokrates tömmer giftbägaren med odört. Sylvia Plath sätter på gasen och sticker huvudet i ugnen och Stig Dagerman stänger dörrarna till garaget och startar motorn.

Émile Zola dog i koloxidförgiftning – det tror jag att jag har läst förut. Men inte att det kan ha berott på att några fosterländskt sinnade hantverkare täppte till Zolas skorsten med sten för att straffa honom för hans försvar av Dreyfus.

Olle Matsson är både spränglärd i sitt ämne och en god berättare. Förutom de ovan nämnda exemplen följer han med Linnélärjungar till Afrika, där gift används för att avgöra skuldfrågan i kvistiga rättsfall (överlever man är man oskyldig). Giftiga pilar användes för jakt i Östafrika redan för 13 000 år sedan.

Honung från bin som sugit nektar från rhododendron var en vanlig förgiftningsorsak i antiken – det leder till dålig koordination, sluddrigt tal, ökad salivproduktion, svettning, yrsel, blodtrycksfall, långsam puls och hjärtarytmi. Säkrast att hålla ordning på bina. Eller är svensk rhododendron mindre farlig än sin kusin vid Medelhavet?

Ett annat ämne som det gäller att se upp med är en mikroorganism vid namn Clostridium botulinum som är så giftig (dödlig dos 0,0000001 gram) att en mindre mängd än vad som ryms i ett snapsglas skulle kunna dräpa hela Sveriges befolkning. Sjukdomsfall orsakade av mikroorganismen är ovanliga - det rör sig om cirka ett fall av botulism vartannat år i Sverige. Smittokälla har varit vakuumpackad rökt fisk, gravad lax eller inlagd sill där alltför lite ättika använts i förhållande till mängden fisk.

Systematiskt går Matsson igenom de farliga ämnena och deras användning inom mord och medicin. Det är bara att instämma med 1500-talets Paracelsus; ”Allting är gift och ingenting är utan gift och endast dosen gör att något inte är gift.”