Höger om, marsch
Publicerad 2015-07-20
Fredrik Persson-Lahusen om vänsterradikalerna som bytte sida
Raden av dem som vänt sina vänsterradikala 1960- och 1970-tal ryggen är lång.
Vissa plockade under tystnad ner Mao från väggen för att sen inte tala mer om saken. Andra gjorde offentlig avbön och började propagera högerpolitik.
1968 reste journalisten Göran Rosenberg till Lund för att på uppdrag av maoistiska Clartés centralsekretariat tillrättavisa oliktänkande kamrater. Under 80-talet skrev han för Patrik Engellau (ni vet den nyliberale företagssnubben som nu tycker att tiggare är ”fripassagerare” och vill återinföra 1885 års lösdriverilag) för att sedan handplockas som chefredaktör för mediemogulen Jan Stenbecks borgarblå prestigetidskrift Moderna tider.
Vid sjuttiotalets mitt var idéhistorikern Svante Nordin en kompromisslös ortodox kommunist, ett decennium senare ett stort fan av Margaret Thatcher och Ronald Reagan.
Om Rosenberg, Nordin och ytterligare några före detta vänsterintellektuella män (historikern Håkan Arvidsson, ekonomen Klas Eklund, ekonomihistorikern Bo Gustafsson samt författaren och filosofen Lars Gustafsson) handlar boken Omprövningar, skriven av bibliotekarien och idéhistorikern David Brolin.
Den som byter politisk sida på detta sätt och blir renegat förkastas antingen som förrädare eller beröms för att ha tagit sitt förnuft till fånga. Brolin vill dock inte sätta sig till doms och finner det förenklat att formulera förklaringar i termer av extremism eller instrumentalism.
I stället vill han göra renegaternas resor begripliga med breda resonemang och hänsyn till både aktörer och strukturer. Han fångar tankar i tiden, beskriver det sena sjuttiotalets internationella högervåg och nya franska filosofi, men beaktar också realpolitiska förlopp. Öststaternas repressiva stelbenthet och världsekonomins avmattning spelade roll, men viktigast var nog vad som skedde i Asien under sjuttiotalets andra hälft. När Vietnamkriget tog slut och följdes av krig mellan vad som skulle vara kommunistiska brödrafolk blev besvikelsen stor. Den radikala rörelsen förlorade sin samlande punkt och breda bas.
Brolins ideologianalys är initierad, även om den ibland vilar väl tungt på de intellektuellas egna efterkloka utsagor. Vad den infrastruktur - tidskrifter, förlag och tankesmedjor - som näringslivet ställde till de intellektuellas förfogande betydde för att förstärka deras ideologiska omprövningar hade gärna fått diskuteras mer ingående. Om liberalen Lars Gustafsson verkligen hör hit och varför tidsperspektivet skiftar fallstudierna emellan är andra randanmärkningar.
Samtliga sidbytare kritiserade de auktoritära inslagen i marxism-leninismen, men ingen, förutom Bo Gustafsson i någon mån, sökte sig till den frihetligt socialistiska traditionen. Nu har anarkismen och syndikalismen alltid varit svag i Sverige, men inbyggd i Brolins analys finns en intressantare förklaring, särskilt som långt ifrån alla självprövande vänstermän valde att bli högerherrar.
Att förändras till fullo utan att falla sönder är svårt. Hos sina huvudpersoner identifierar Brolin ett antal ”fogytor”, idémässiga hållningar, som förblivit mer eller mindre intakta, förvandlingsnumren till trots. Mest framträdande är elitismen.
1999 fastslog Svante Nordin att ”politiskt handlande förutsätter en elit”. Det är den nu fullfjädrade konservative kulturaristokraten som talar, men tankegodset fanns där redan 1977 när han avfärdade kamraters försvar för den borgerliga demokratin som sentimentalt och verklighetsfrämmande.
Klas Eklund skildrar sig själv som vänsterradikal på följande vis: ”Vi var de av historien utvalda, det upplysta ’avantgarde’ som ’vetenskapligt’ skulle staka ut kursen åt proletariatet och visa vägen mot framtiden”. Beskrivningen av tiden som systemskiftande högersosse i finansdepartementet ett tiotal år senare är närmast en blåkopia: ”Vi var äntringsstyrkan, en sorts gerillatrupp som förde det fria kriget i syfte att sanera statsfinanserna och modernisera Sverige”.
Två vitt skilda ”politiska episoder” förbinds alltså av tron på elitens förmåga att föra massorna mot ljuset. Det säger en hel del om avfällingarnas syn på samhällelig och historisk förändring, och på sig själva.
Vissa av dem skildrar ungdomens röda- vita-rosen-lekar med ett allvar som är både löjeväckande och rörande. Avhoppet högerut sägs ha varit smärtsamt och socialt kostsamt, trots att de forna kamraterna snart kom att trängas i redaktions-, universitets- och regeringskorridorerna.
Vi vill gärna att våra intellektuella ska vara som Émile Zola; redo att sätta sitt kulturella kapital på spel för sanningen och inte tveka att ta sig ton mot makten. Brolin påminner dock om att det knappast saknas intellektuella med dragning till den ”härskande klassen”, och frågar sig om de ”inte i allmänhet är en social grupp som utmärks av rörlighet, anpassningsbarhet och sårbarhet för genomgripande samhällsförändringar?”
För den som har följt de svenska 68:orna, och forskningen om dem (Jens Ljunggren, Kim Salomon och Kjell Östberg exempelvis), är Omprövningar måhända ingen banbrytande bok, men den är mycket läs- och tänkvärd.
