”Djävulsgreppet” kommer att väcka debatt
Lina Wolff synliggör kvinnohatet som brer ut sig
Uppdaterad 2022-08-10 | Publicerad 2022-08-09
Det är som en saga. Hon säger upp sig från jobbet, lämnar det karga nord för värmen i la bella Italia. I Florens finner hon mannen hon kallar den renlige och, till att börja med, himmelriket.
Problemet är att hon vill ha honom för sig själv. Det visar sig inte vara möjligt eftersom han är man och måste följa sin lust. Hans sexualitet är starkare än hennes och sexet är för honom det enda, alltid närvarande.
Biologin tvingar, testosteronet bestämmer. Att hon lider och plågas är hennes problem. Ingenting han kan göra något åt. Dessutom tycker han om att hon är svag. Han säger att det gör henne perfekt. Kanske tycker hon om att vara svag, men ”perfekt” innebär att hon måste hålla sina brister och sin skam för sig själv.
I Lina Wolffs nya roman har de många kulörta lyktorna från prisade polyfona storverken De polyglotta älskarna och Köttets tid slocknat. Scenen är mörkare och Djävulsgreppet berättar skoningslöst om en och samma destruktiva relation. Rakt igenom är det gastkramande läsning och gestaltningen balanserar mästerligt mellan litterärt hisnande och saklig rapport.
Kvinnan stannar alltså kvar, trots otroheten, trots slagen. Hon tar på sig skulden, ser övergreppen som hans sätt att älska, anpassar sig, låter sig kontrolleras, åtrår och föraktar, utan slut. Stannar hon kvar av tvång? Tanken på att låta sig krossas eller på att dö inger henne lättnad.
Styrkan i boken ligger i att vi så helt och fullt delar kvinnans ambivalens, in i botten av hennes isolering och ensamhet. Steg för steg krymper hennes redan från början inskränkta utrymme. Vad mannen gör, vill och tycker är det som dominerar, men det är hennes upplevelse och inre som vi får en inblick i. Hon växer på djupet och i sammansättning, och spänningen i samspelet tilltar.
Ledtrådar till underordningen finns kanske i barndomen. En flicka mördades i byn där hon växte upp och mördaren visade sig vara en av byborna. Att hon läser djuppsykologen Jung, som hävdade att människan kan rymma en demon, är kanske inte precis en ledtråd men dramatiserar skeendet ytterligare.
Utvecklingen i boken är snabb och koncis och jag vill inte spoila några av de oväntade vändningarna. De relativt korta kapitlen har ett starkt driv och stilen är på samma gång sugande magnetisk och osentimental.
Successivt kokar relationen ned till en iskall essens av en könsmaktsordning till döds. Hon kan bara låta sig krossas av honom, som kvinnor gjort genom tiderna.
Djävulsgreppet är en övertygande text som helt säkert kommer att väcka debatt. Inte minst för att den så konsekvent synliggör det kvinnohat som breder ut sig på internet och vidare i samhället idag.
