Det är i missbruket det bränner till på riktigt

Björn Sands debutroman hade klarat sig bättre utan vetenskapliga utsvävningar

Publicerad 2021-06-20

Björn Sand (född 1989) debuterar med romanen ”Evighetstecken”.

Insatsen i Björn Sands debutroman Evighetstecken är minst sagt hög. Om inte annat hörs det på titeln. Och den första episoden handlar just om evighetstecken. Närmare bestämt om en forskare som intresserar sig för fenomenet perfektion, för elementarpartiklar, tillvarons magiska dimension. Ja, något sånt. Det som undandrar sig förståelse, men finns ändå. 

Sen kommer vi in på romanens protagonist, Tom, som växer upp som ensambarn i en vit, välbärgad heterofamilj i Stockholms innerstad på 2000-talet. Ett hem med såväl kulturellt som ekonomiskt kapital, präglat av passiv aggressivitet och emotionell beröringsskräck. Tom får bli en ”perfekt accessoar” till sina välutbildade föräldrar: ”Sedd av alla, hörd av ingen.”

Vilket driver honom till olika typer av utspel. Han slår en klasskamrat på käften och får gå i terapi. Men lär sig att dupera psykologen. Psykologerna.


Den enda plats där han är fri är egentligen fotbollsplanen efter skolan. Men som bestraffning får han sluta gå dit.

Interfolierat med berättelsen om Tom – en becksvart satir över den medelklass som förr kallades för borgerskap – återkommer de här skruvade berättelserna om vetenskapliga experiment, oförklarliga fenomen, hemliga sällskap, apor som lär sig spela piano, en krypta i Moskvas tunnelbana, några saknade sidor i Djävulsbibeln, och så vidare.


Dessa får delvis sin förklaring i bokens avslutande del, samtidigt som jag får en obehaglig känsla av att de är avsedda att fungera som något slags tänkvärd klangbotten. Som temat med det perfekta. Som idén om en magi i tillvaron. När det är dags för ännu en kommer jag därför på mig själv med att utbrista ”nej”. Inte för att det är illa skrivet. Inte för att det är korkat. Däremot rätt forcerat.

Vilket inte alls är fallet med berättelsen om Tom, som obönhörligt tickar på mot undergången, med en högeligen ironisk och allvetande berättare.

Omkvädet, ett citat av P. O. Enquist som inleder boken men också återkommer
i brödtexten, lyder: ”När allting gick så bra. Hur kunde det gå så illa?”

Men det gick ju aldrig så bra, som vi har sett. Pengar är inte allt. Och så vidare. Men när Toms pappa dör i cancer och mamman börjar dricka, blir det mer än bara deppigt. Och när Tom också börjar dricka i tonåren, ja då blir den här romanen stundtals mer än bara mörk och underhållande. Sammanfattningsvis: ju mer han går ner sig, ju mer han fuckar upp – desto bättre roman, i mina ögon.


Hade det bara varit en roman om medelklassföräldrar som kämpar för att hålla skenet uppe medan författaren ironiserar om Josef Frank, Lars Mikael Raattamaa och Stockholmsvitt, då hade jag kastat bokjäveln i väggen. Böcker om borgerlighetens förljugenhet, spel för gallerierna och sprickor i fasaden osv etc med mera, det har vi så det räcker.

Men det är i stället i missbruket det bränner till. Och i Toms resoluta nedstigning i detta. Ibland tillsammans med sin mamma. Alkoholen, denna högt älskade nationaldrog. Den finns där för en och var. Och den förtjänar underhållande och förtvivlade romaner som denna. Men gärna utan vetenskapliga utsvävningar nästa gång, tack.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln