Göteborgshumor av allra bästa märke
Andrés Stoopendaal är både en lysande stilist och en träffsäker samtidsdiagnostiker
Publicerad 2021-11-29
Är Göteborg en mer litterär stad än Stockholm? Konstig fråga kan man tycka, men det hindrar inte att den väckte en liten debatt för några veckor sedan. Själv tycker jag – om man nu godtar premissen att städer kan vara mer eller mindre litterära – att svaret är enkelt. En stad som år efter år tolererar den där debila välkomsthälsningen på Arlanda Express kan ju inte göra anspråk på att vara litterär.
”Debil” skriver jag nog för att jag just har läst Andrés Stoopendaals roman Dunning-Kruger-effekten. Ordet är ett typiskt inslag i berättarjagets vokabulär. Han bor i Göteborg, närmar sig medelåldern, är ihop med bibliotekariestudenten Maria och jobbar halvtid som administratör på en myndighet, samtidigt som han försöker skriva en roman. Det går så där, eftersom det är trevligare att sitta på Plankan i Majorna och dricka öl med vännen Johannes.
Finns det en sensmoral i hans roman så är det att normaliteten bör upprätthållas
Som ni hör är handlingen varken särskilt dramatisk eller originell. Varför är då detta en så upplyftande bok? För att berättarjagets tankar om tillvarons trivialiteter förvandlar dem till något mer. Stoopendaal är både en lysande stilist och en träffsäker samtidsdiagnostiker. Med lätt hand avtäcker han den komiska potentialen i den unga urbana medelklassens käpphästar: identitetspolitiken, socialkonstruktivismen, normkritiken, transfrågan …
Vad kan man jämföra med? Stig Larsson kanske. Erik Andersson möjligen, eller norrmannen Abo Rasul (Matias Faldbakken). Men Stoopendaal är på något vis både vildare, halare och mer konservativ. Finns det en sensmoral i hans roman så är det att normaliteten bör upprätthållas. Fast sensmoral är fel ord, inser jag; det är snarare berättarjagets personliga strategi. För är inte, frågar han sig, ”en precis lagom nivå av stupiditet” det som krävs för att ”alstra middle brow-material för en bredare publik”, det vill säga för att skriva en roman?
Kapitelrubrikerna – ”Johannes granne”, ”Adrup, Bedrup och Cedrup” – säger en del, just eftersom de säger så lite. Ganska mycket kretsar kring drömmar, sex och fysiska attribut. Ett kapitel är hämtat ur den roman om Michel Houellebecq som berättarjaget skriver på. De andra kapitlen handlar om små händelser i hans liv. Som en incident under en parmiddag, där den manliga gästen nästan går upp i limningen av blotta nämnandet av Jordan B Peterson.
Det slår det mig att ”Göteborgsroman” nog är en ganska träffande beteckning ändå. För att allt utspelar sig i Göteborg så klart, men det är också något med den sorglösa attityden till romanformen. Trådar blir hängande, helheten vävs inte riktigt ihop. Men vad gör det? Den största bristen är snarare att det tar slut för fort. Ja, helst skulle man vilja sitta där på Plankan, diskutera Peterson och manlighet över ännu en runda öl. Oändligt långt från Stockholm.