Smockorna ryker men ingenting händer
”Orkansäsong” är 300 sidor av stagnation på högsta volym
Uppdaterad 2021-02-16 | Publicerad 2021-02-07
”Orkansäsong” är en roman man glömmer bort fem minuter efter man läst ut den.
Fernanda Melchor tar visserligen i så hon spricker: smockorna ryker, svordomarna haglar, liken ruttnar, fångarna vrålar i cellerna, pöbeln sprutar ner gatorna med urin och avföring, pedofilerna knullar, fostren fördrivs och forsar ut i blodiga pölar som blandas med knarkarnas kräks, men absolut ingenting händer. Ingen av karaktärerna har någon personlighet som går att skilja från de andra, och följaktligen finns inte heller någon personlig utveckling eller någon relationsdynamik. Det är bara 300 sidor av stagnation på högsta volym.
Möjligtvis har boken lyckats få uppmärksamhet internationellt för att folk tror att det här, det är det riktiga Mexiko. Det är det inte. Det är ”Mexiko”. Melchor, född 1982 i Veracruz, har ansträngt sig hårt för att ta med alla de ingredienser som omvärlden, efter Bolaño och El Chapo, tror är Mexiko. Här finns droger och misär i övermått, våld, böghat, kvinnoförakt och naturligtvis en häxa.
Men romanen saknar den kusliga spänning som fanns hos Juan Rulfo och de andra mästarna i det mexikanska sextiotalets litterära Onda-rörelse. Det positiva man kan säga om Fernanda Melchor är att hon åtminstone skriver om Mexiko, vilket har varit sällsynt de senaste åren – författarna i tvåtusentalets Crack-rörelse har vänt sig ifrån hemlandet och skrivit höglitterärt om Europa och medeltiden.
Melchor bryter den trenden, men hon gör det på ett så klichéartat och elitistiskt sätt att hon lika gärna kunde låta bli.
Det är våldet och fattigdomen som coffee table-dekoration, men de fattiga blir aldrig människor och just därför förblir man oberörd. Romanen är dock entusiastiskt och följsamt översatt av Hanna Nordenhök. De sista femtio sidorna introduceras en internaliserad homofobi som förmodligen ska fördjupa intrigen, men det är ett för enkelt trick, soppan förblir tunn.
