Sympatisk skildring av en snuts vardag

Emellanåt tar kårandan över beskrivningen av en komplex tillvaro

Publicerad:
Hanif Azizi har tillsammans med Markus Lutteman skrivit biografin ”Förortssnuten”.
Foto: Fredrik Hjerling
Hanif Azizi har tillsammans med Markus Lutteman skrivit biografin ”Förortssnuten”.

BOKRECENSIONER

Om du har sett klart Tunna blå linjen och lider av abstinens kan du läsa Hanif Azizis biografi Förortssnuten. Liksom i tv-serien varvas här det professionella och privata med några försiktiga stråk av politik. 

Azizi började som närortspolis i Rinkeby 2010, där ”buset” har sina egna spelregler. Han har slitits mellan polisens olika taktiker; ibland är man pragmatisk och stryker medhårs, ibland sätter man hårt mot hårt. Ibland bara tappar man det fullständigt och skämmer ut sig totalt.

Som polis måste man lära sig hantera alla känslor. 

Tålamod, naturligtvis. Tristess i patrullbil.

Frustration över att släppa kvinnomisshandlare fria i brist på bevis. Sorg över alla mödrar som inte kan hantera ungar som knarkar och langar. 

Rädsla över att skada eller skadas. Att ge upp hoppet om att människor kan förändras. Besvär över att genera någon under en kroppsvisitation. 

Ömhet inför en mördad gangster, som trots allt ändå hade ett hjärta. Hat över att andra kriminella kan vara så känslolösa; cynism inför deras öde. 

Stress över att inte hinna med ”dokumentationsträsket” och skuldkänslor över att man därför hellre hugger de snabba casen. Avtrubbning; i en dyster lägenhet med ett bedrövligt gammalt lik kan man Tindersurfa i väntan på ambulans. 

Vanmakt över hur polisens arbete bedöms av media och medborgare. Och så vidare.

En polisjakt. Förortskravaller. Äntligen!

Bäst är Azizi när han beskriver känslan av eufori då något dramatiskt händer. Att inte bara komma till en plats när något redan har skett, utan att för en gång skull få stå mitt i en händelse. En polisjakt. Förortskravaller. Äntligen! Som journalist förstår jag det där så väl; de närmast omänskliga mekanismerna som triggar igång när man har sniff på action. 

Hur hanterar man som polis allt man är med om? Ska man suga i sig och explodera eller ska man trycka på deleteknappen? Förträngning och avstängning funkar inte i längden. Särskilt inte om man har ett eget obearbetat bagage.

Och det har Hanif Azizi, född 1981 i Iran. I vartannat kapitel berättar han om sin uppväxt som barn till föräldrar aktiva i den socialistiska, sekulära befrielsearmén Folkets mujahedin. (Azizi har samma bakgrund som Hanif Bali, det finns rätt många såna åttiotalister i Sverige.) De första åren levde familjen i ett militärt träningsläger i Irak. Hans pappa dog martyrdöden i kampen mot ayatollah Khomeini. Hans mamma Zohreh lämnade bort sina söner för samma strid.

Azizi och hans bror flyttade runt på en rad ställen innan Anders och Christina i Norrköping slutligen tog sig an dem. Nu påbörjades en stökig försvenskningsprocess. Sökandet efter en identitet drev tonårigen Hanif i famnen på Folkets mujahedin, som trålade efter en ny generation soldater. Det är en rätt nervig story innan han hittar hem igen.

Med den här bakgrunden har Hanif Azizi bättre förutsättningar än de flesta poliser att bygga en förtroendefull relation till befolkningen på Järvafältet. Det var också med den ambitionen han sökte sig till polisyrket. Besviket upptäcker han att han för många aldrig kommer vara annat än en snut vilken som helst, en medelklass-Svenne, en ”husblatte”. 

I kollegornas ögon, däremot, var han länge ”halal-Hassan”.

Han har själv hört hur jobbarkompisar kategoriserar minoriteter, främst somalier

Hanif Azizi började på polishögskolan samma år som en polis skrek ”apa-jävel” åt ungdomarna i Rosengård. Han är övertygad om att det finns ”strukturella problem som gör att människor med utländsk bakgrund behandlas annorlunda av polisen än andra”. Han har upplevt det själv. Han har själv hört hur jobbarkompisar kategoriserar minoriteter, främst somalier. Och ändå finner han argument som ursäktar alltihop. Samma sak med det övervåld som Azizi tycker att polisen ibland gör sig skyldig till – han bänder sig ur det också.

Här tar den lika romantiserade som skrämmande kårandan över denna annars rätt komplexa arbetslivsskildring. 

Till kårandan hör också att man inte ska göra sig märkvärdig. Hanif Azizi har gjort sig ett namn som en ovanligt frispråkig polis, vars kontaktuppgifter därför finns hos de flesta kriminalreportrar. Sånt kan provocera. Jag hoppas att missunnsamma kollegor inte försöker klämma åt Azizi för den här boken. Förortssnuten är nämligen en sympatisk skildring, väl förvaltad av Markus Lutteman, som skänker förståelse för en hel yrkeskår.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.