Transpersoner görs till murbräckor i kampen

Kajsa Ekis Ekmans ”Om könets existens” är alltför fyrkantig i sin analys

helskärm

Vi håller på att få en ny syn på kön – och det är dåliga nyheter för kvinnor.

Ungefär så kan man sammanfatta tesen i Kajsa Ekis Ekmans debattbok Om könets existens. Enligt författaren var ett av kvinnorörelsens stora framsteg när vi skilde biologiskt kön från genus: Att vara kvinna skulle nu bara betyda att man hade slida, livmoder och en viss kromosomuppsättning. Det innebar inte att vara sexuellt passiv, bära kjol eller ha god hand med barn – sådana föreställningar om essentiell kvinnlighet var förtryckande och skulle bekämpas.

Men, varnar Kajsa Ekis Ekman, nu riskerar kön återigen att bli något man är, inte något man har mellan benen. ”Den nya synen på kön” är en backlash – och det märkligaste är att de pådrivande kallar sig feminister.

Var hittar vi då detta ideologiska skifte? Vilka är bovarna bakom könskuppen? Lite olika: RFSL. WHO. Vissa strömningar inom transfeminismen. Vårdföretag som vill tjäna pengar på könskorrigeringar. Barnboken Jag är Linus – en pojke med snippa, där Linus har kort hår och klättrar i träd.

Gemensamt för dessa är, enligt Kajsa Ekis Ekman, att de inte vill tala om kön som en biologisk kategori. Resultatet, anser hon, blir att vi i stället hemfaller till stereotyper. Om en pojke inte är ett barn med snopp blir en pojke ett barn som har kort hår och klättrar i träd. Och en flicka har klänning och gillar dockor. Dessutom osynliggörs den historiska materiella grunden för kvinnoförtrycket: barnafödandet.

Konkret vänder sig Kajsa Ekis Ekman exempelvis emot ett regeringsförslag om att göra det lättare att byta juridiskt kön. Tanken från politiskt håll är att transpersoner ska kunna byta kön i folkbokföringen utan att vara tvungna att utredas, operera sig eller ta hormoner. En logisk fortsättning på avskaffandet av tvångssteriliseringar, kan man tycka. Liknande lagar finns redan i andra länder.

För Kajsa Ekis Ekman är detta dock inte främst en fråga om en utsatt minoritets rättigheter, utan en del av det bredare ideologiska skiftet. För med ett sådant förslag blir kön blott en fråga om personlig vilja, om hur man själv definierar sig. Och dessutom: vad händer om det samtidigt blir fritt fram för vilken man som helst att registrera sig som kvinna? Ska manliga fångar kunna flyttas till kvinnofängelser? frågar hon till exempel.

Kajsa Ekis Ekman är en av landets skickligaste idéskribenter. Hon resonerar rappt och och rakt och det är lätt att hänga med. Kanske lite för lätt – elegansen i fäktningen beror på att hon gjort halmdockor och karikatyrer av sina meningsmotståndare.

Ett exempel är när hon vill visa hur ”den nya synen på kön” skulle försvåra insamling av jämställdhetsstatistik och lyfter fram ett förslag om könsneutrala personnummer i en statlig utredning. Kikar man i utredningen understryker den dock att man behöver fortsätta föra sådan statistik.

Pragmatiska frågor, som frågan om den från början grovhuggna lösningen med mans- och kvinnofängelser, behandlas som svartvita och principiella. Politiskt engagerade transkvinnor utmålas som gastande busar som tävlar om att få vara de mest förtryckta. Retoriken är drastisk: Att allt fler tonåringar genomgår könskorrigerande behandling beskrivs som ett krig mot kvinnokroppen sanktionerat av staten.

Men innebär verkligen små transinkluderande politikskiften en fundamental förändring, där det plötsligt blir omöjligt att tala om kön? Exemplen övertygar inte. De flesta av oss har ju redan en vardaglig förståelse av kön som både biologisk kategori och social identitet. Vi vet att kvinno­förtryck kan handla om förlossningar och fjollighet om vartannat. Ibland är transkvinnor de värst drabbade. Det är rätt vanligt att sociala identiteter är lite flytande och saknar en enkel definition för att ringa in alla. Det innebär inte att de töms på mening.

Med sin intellektuella fyrkantighet skuffar Kajsa Ekis Ekman undan verkliga mänskliga erfarenheter. Trots att hon inte vill motarbeta transpersoner, underkänner hon i praktiken upplevelsen att ha fått fel kön.

I bokens mest kontroversiella del problematiserar hon könskorrigerande behandlingar av tonåringar. Hon argumenterar bitvis intressant för att könsdysfori hos vissa skulle kunna hänga ihop med hopplösa kvinnoideal – men sedan kantrar det. Bilden hon målar upp är att samhället pressar tonårsflickor (särskilt lesbiska!) att byta kön för att de inte duger som kvinnor. Boken lider här av att författaren inte tycks ha intervjuat transpersoner om hur de själva upplevt processen.

Kajsa Ekis Ekman anklagar partier och vårdföretag för att göra transpersoner till murbräckor i en ideologisk kamp. Men är det inte vad hon själv gör? Många sympatiserar nog med författarens dröm om ett samhälle där kön inte behöver vara något man identifierar sig med. Men boken skiljer inte mellan denna vision å ena sidan, och å andra sidan frågor om hur vi ska leva i den ofullkomliga värld vi har.

För sanningen – som egentligen bekräftas i boken – är ju att vi inte har ett färdigt svar på vad kön är. Det finns ingen vetenskaplig överblick på hur biologi, psykologi, social identitet och inre erfarenhet hänger ihop. Vi har inte heller kläm på alla orsaker till att vissa människor har en upplevelse av att vara födda i fel kropp. Att låta människor själva definiera sin könsidentitet är om inte annat ett humanistiskt sätt att förhålla sig till detta.

I stället gör Kajsa Ekis Ekmans bok transpersoner till en krockkudde på väg mot utopin.

Kajsa Ekis Ekman medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Ida Ölmedal, kulturchef på HD/Sydsvenskan.