Rösträtt – inte för alla
Kjell Östberg om en liberal hyllning av statsministern som svek hundratusentals kvinnor och fattiga
Publicerad 2017-10-18
Det är på gatorna det avgörs. Den franske vänsterledaren Mélenchon gjorde häromveckan skandal i de fina rummen när han hävdade att det var där kungar avsatts, nazismen bekämpats och att det är där Macrons fackföreningsfientliga arbetslagstiftning kan stoppas. Men visst har han rätt.
I morgon, den 19 oktober, är det 100 år sedan liberalen Nils Edén blev svensk statsminister. Hans regering var på många sätt historisk. I september hade vänstern vunnit en klar majoritet i andra kammaren. Nu bekräftades parlamentarismen, hur mycket kungen än muttrade. För första gången fanns socialdemokrater i en svensk regering. Och under regeringen Edén-Branting inleddes slutfasen av de demokratiska reformer som skulle garantera allmän och lika rösträtt för män och kvinnor.
Lagom till jubileet utkommer historieprofessorn Sverker Oredssons biografi över Nils Edén, med den talande undertiteln ”Demokratins statsminister”. Den är ett kraftfullt pläderande för en liberal historieskrivning. Det var Nils Edén som mer än någon annan låg bakom den demokratiseringsprocess som ägde rum under dessa år, menar Oredsson.
Det finns all anledning att utsätta denna tolkning för en kritisk granskning.
Liberalismen var historiskt ingalunda någon förespråkare för allmän rösträtt. Bara de välbeställda och välutbildade kunde anförtros ett så kraftfullt medel för samhälleligt inflytande.
Varje utvidgande av rösträtten kombinerades med garantier för att hindra att massornas uppfattningar fick fullt genomslag. Att utestänga de längst ner på samhällsstegen sågs inte som något demokratiskt problem, inte heller för Edén som till exempel länge försvarade att besuttna skulle ha fler röster än fattiga i kommunala val.
Jo, Edén föreslog i sin regeringsförklaring rösträtt för kvinnor och nu också att ta bort den graderade rösträtten. Men någon allmän rösträtt ville han inte ha. För att få rösta i de kommunala valen, och därmed indirekt utse första kammaren, var kravet fortfarande att man tjänade tillräckligt mycket för att betala kommunalskatt. Hundratusentals, inte minst ogifta kvinnor gjorde inte det och gifta kvinnors rösträtt kunde vara beroende av männens inkomster.
Om dessa konsekvenser tiger Oredsson. Forskningen om den kvinnliga rösträtten behandlas över huvud taget snorkigt. Det är 2017 fortfarande möjligt för en manlig professor att skriva om den kvinnliga rösträttens genomförande utan att ha läst standardverket, Josefin Rönnbäcks Politikens genusgränser.
Ändå tar sig Oredsson friheten att näpsa forskningen på området. Han polemiserar mot Christina Florin som skrivit att kvinnornas kamp flera gånger sveks av sina socialdemokratiska och liberala partikamrater. Forskningens belägg för detta är omfattande, och gäller inte minst Edén, som själv inte började driva frågan om kvinnlig rösträtt förrän 1914, och vars regering lade fram ett förslag som innebar att kvinnor skulle kunna förlora sin kommunala rösträtt om deras män blev arbetslösa.
Och det var på gatorna – och i de kvinnliga rösträttskämparnas möteslokaler – som den allmänna rösträtten drevs igenom, inte runt det Edénska konseljbordet.
Hans förslag hade aldrig kunna genomföras utan trycket från de ryska och tyska arbetarnas revolutioner och hotet om att dessa skulle återuppväcka massresningarna från våren 1917 i Sverige.
Det var detta hot som fick kungen att packa sina väskor, Edéns sjökrigsminister att beordra sina officerare att skjuta mot demonstranterna ”en halv minut innan det var försent” och högern att till slut falla till föga och acceptera principen om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor.
Men ett system helt utan spärrar mot underklassen var riksdagsmajoriteten inte beredd att släppa igenom. Dessa, bland annat skattestreck, utestängde fortfarande hundratusentals från kommunal rösträtt.
I ett industrisamhälle som Sundsvall förlorade mer än var tionde arbetare rösträtten under 30-talskrisen. Rösträttsåldern till första kammaren höjdes från 21 till 27 år, det utestängde en hel generation radikala ungdomar. För att vara valbar dit var man tvungen att ha fyllt 35 år och ha tillräckligt hög inkomst.
Och i kommunerna fick en minoritet rätt att stoppa allt för radikala beslut. Följden blev, precis som avsetts, att arbetarpartierna blev kraftigt underrepresenterade i första kammaren – allt för att den vid behov skulle kunna fungera som en broms mot den opålitliga massan.
I en liberal historieskrivning är sådana inskränkningar lappri. Gärna rösträtt, men först garantier för att de nya väljarna inte fullt ut kan utnyttja sina rättigheter.
