Varför ska jag läsa det här en gång till?
Hela stycken återanvänds från förra boken
Uppdaterad 2025-01-09 10.48 | Publicerad 2025-01-08 10.07
Gryningen efter skeppsbrottet
När jag har läst klart Mats O Svenssons andra essäbok ”Gryningen efter skeppsbrottet” förstår jag inte vad jag har läst. Stora delar av texten i den nya boken är samma som i hans förra, ”De som sjöng vid civilisationens slut”. Den tycks ha fastnat i en evig upprepning. Meningar och hela stycken återkommer ofta ordagrant, ibland till och med i samma ordning och under samma rubrik.
Avsikten är att ”Gryningen efter skeppsbrottet” ska ägna den romantiska poesin större utrymme än vad föregångaren gjorde. Visst finns det några nya avsnitt, men infallsvinkeln är densamma liksom de teoretiska utgångspunkterna. Jag blir irriterad när Svensson återvinner sina paradexempel. Varför ska jag läsa det här en gång till?
Dessutom måste jag ofta läsa samma stycke ett par gånger innan jag förstår hur de hänger samman. Att det finns en obegriplig och överhängande risk att allt det här som vi ägnar oss åt, skriva och läsa och tänka, varken kommer spela någon roll eller skydda oss från undergången ursäktar inte en så pass slarvig framställning. Att lära sig att dö i antropocen kan väl ändå inte innebära att vi helt har gjort oss av med behovet av sammanhängande texter?
I kombination med sällsynt dåligt valda metaforer – värmen 2018 lade sig över sommarmånaderna som en ”våt filt” – och ett stundom överlastat språk kräver den här texten lite väl mycket av sin läsare, vars inre redaktör jobbar för fullt med att skapa sig ett sammanhang.
Varför, exempelvis, är det vettigt att namnge en litterär genre efter en geologisk period? Jag hade gärna läst en ordentlig begreppsutredning av antropocen lyrik som kom med förklaringar till hur de egenskaper som just denna lyrik är i besittning av skiljer sig från tidigare diktning. Jag är helt för en kritik av litteraturhistoriens epokindelningar till förmån för exempelvis genre eller form. Litteratur färdas, precis som Svensson visar, över såväl tid som rum och epok fångar bara en av de två dimensionerna. Men för att kritik ska vara giltig måste den vara rigorös, annars blir den inte mer än ett påstående.
Det finns förstås ljusglimtar. Den avslutande gestaltningen av författaren, hans son och guden Gaia tillsammans i kompostens mörker är suggestiv och hoppingivande. Här hade jag velat stanna kvar! Det är självfallet också mycket givande att läsa äldre litterära texter med och mot samtiden. Analysen av Zacharias Topelius dikt ”Skogsköflingen” från 1874 som den första materialistiska svenskspråkiga miljödikten utan religiösa eller pastorala förtecken är både intressant och välgjord.
Med det sagt, texten stampar i sin spilta. Att på ordet igenkänna en mening som ”Lång tid tycks ha förflutit sedan dess, mycket har hänt och samtidigt ingenting alls” från förra boken är inte bara genant – det är också kännetecknande för hela essän.
