Han blottar Israels fruktansvärda brott

Ta-Nehisi Coates skriver klarsynt och intelligent om förtrycket

Eric Rosén

helskärm

The message

ICC har just utfärdat en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, han misstänks för brott mot mänskligheten och krigsbrott.

I Göteborg har den svenska rättvisan samtidigt gått in och tvingat bort studenter som i 200 dagar protesterat mot Israels urskillningslösa mördande och fördrivning av palestinier. Detta för att, som vore det här landet en fars, göra plats för liberaler som vill demonstrera för yttrandefrihet.

När den amerikanske författaren och journalisten Ta-Nehisi Coates besöker Israel och Palestina har Hamas attacker den 7 oktober 2023 ännu inte inträffat och det efterföljande kriget ännu inte påbörjats. Häxjakten på unga demonstranter som protesterar mot Israels våld har då ännu inte inletts, vare sig i Europa eller USA.

Coates är prisbelönt och flitigt hyllad för bland annat böckerna ”The beautiful struggle” och ”Between the world and me” och sina reportage i tidningen The Atlantic.

Det är en på sätt och vis lite yrvaken Coates som i nya boken ”The message” tar sig an och försöker förstå situationen i Mellanöstern. Han använder sina begränsade kunskaper som ett verktyg och låter läsaren upptäcka världen tillsammans med honom, bland annat när han tar avstånd från hur han tidigare skrivit om det israeliska statsbygget utan någon större hänsyn till palestinier.

Om den amerikanska rasismen, slaveriet och USA:s lögner om allas likhet inför lagen kan han redan från början desto mer. Det är också där bokens resa inleds, i Jim Crow-lagar, slavägande presidenter, Ku Klux Klan, Black Lives Matter och mordet på George Floyd samt det senaste decenniets våg av förbud mot viss antirasistisk litteratur.

Ta-Nehisi Coates åker till South Carolina, där en av böckerna som förbjudits i undervisningen är just hans egen ”Between the world and me”.

Därifrån reser han vidare till Senegal, till Dakar, och möter sina egna fördomar om svarta – om sin egen spegelbild – och rannsakar sin blick på dem han möter och vad han hade förväntat sig. Medan ögonblicksbilder och möten återges hoppar Coates fram och tillbaka i tiden. Ömsom på plats, ömsom i tanken eller skrivprocessen.

Därefter åker han till Palestina, för det som utgör huvuddelen av boken och lämnar det djupaste avtrycket.

Metoden för tankarna till Sven Lindqvists briljanta sätt att hantera den litterära essän som format. Även förstås tematiken, rasismen och utrotandet, minner om salig Lindqvist. Till och med synen på skrivandet känns igen, om Lindqvist ägnade sig åt ”sanningskonst” återkommer Coates till att han hela tiden föreställer sig en punkt där hans skrivande har skapat en sanning, eller snarare Sanningen om det han skriver.

Samtidigt kommer jag på mig själv med att då och då tänka på Ryszard Kapuścińskis stilistiskt svåröverträffade litterära reportage.

Vad jag försöker få sagt är att Ta-Nehisi Coates är en fantastisk skribent.

Han vet också att underordna sig sitt ärende.

Varsamt, med en självrannsakande röst och blixtrande intelligens rör han sig beslutsamt mot kärnfrågan: Att avteckna den israeliska regimens envetna systematiska förtryck av palestinier.

I texten träder den fram i all sin fascistiska brutalitet, apartheidstaten som mördar och fängslar, som fördriver och plågar. Med citat från den moderna sionismens ideologer och vittnesmål från både israeler och palestinier på plats lägger Coates byggsten till byggsten, tills tesen vilar på bergfast fundament.

Han ser själv och visar sedan läsaren vad den israeliska militärmakten gör mot palestinierna i vardagen, hur civila exempelvis förnekas tillgång till rent vatten baserat på sin etnicitet.

Han blir kontrollerad av en israelisk soldat och tvingas uppge sin religionstillhörighet. När han säger att han inte är troende tillfrågas han om sina föräldrar. När han berättar att inte heller de är religiösa går de ytterligare en generation bakåt och mor- och farföräldrarnas relativa kristenhet gör att han släpps igenom. Det hade inte skett om han var muslim.

Och Coates ser sig själv i palestinierna och drar paralleller till USA:s gamla raslagar: ”[…] det slog mig att det fortfarande fanns en plats på planeten – under amerikanskt beskydd – som liknade den värld som mina föräldrar föddes in i.”

”The message” skrivs inte om det senaste årets krig men Coates formulerar sig ändå gång på gång med absolut klarhet kring vad som pågått så länge: ”Långsam men konstant pågående etnisk rensning.”

Meningen behöver bara redigeras på marginalen för att ringa in det vi nu bevittnar varje dag. Stryk ”Långsam”.

Vänsterpopulism, tyska konservativa kommunister och vad högern gör rätt

Från gallerirundans scengolv