Lyriska fallgropar

Uppdaterad 2015-02-09 | Publicerad 2015-02-08

Världens mest kommenterade diktsamling för första gången i komplett svensk översättning

Poeten Paul Celan (betoning på första stavelsen) hette från början Anczel men kastade om efternamnets led i 20-årsåldern.

Att läsa Paul Celan handlar, skulle man kunna säga, om att manövrera mellan två fallgropar: å ena sidan obegripligheten, å andra sidan benägenheten att, som Aris Fioretos en gång uttryckte det, reducera komplexiteten till ”poesi efter Auschwitz”.

Samtidigt är det nog denna dubbla svårighet som har genererat alla dessa tolkningar och kommentarer, den ena mer sofistikerad än den andra: Szondi, Blanchot, Lévinas, Derrida, Lacoue-Labarthe … Eller i Sverige: Fioretos, Hans Ruin, Anders Olsson, Jayne Svenungsson, Axel Englund

Räknat per ord misstänker jag att Celans dikter tillhör det allra mest kommenterade i den moderna litteraturen. Vad finns att tillägga?

Man kan förstås läsa hans dikter utan att göra sig den sortens bekymmer, men också för den läsare som inte är recensent är det något utmanande läsarfrånvänt över denna poesi.

HARNESKSTRIMMOR, veckaxlar,

genomsticks-

punkter:

din terräng.

[…]

Hur ska man förstå rader som dessa?

Det klarnar en aning när Anders Olsson, i sitt fina efterord, förklarar att de tre första orden är geologiska termer som betecknar spår av förkastningar i berggrunden. Den sortens kryptiskheter kräver onekligen sin läsare eller ledsagare.

I en kultur där kommunikation, igenkänning och likhet hela tiden premieras, är Celans gåtfullhet inte bara provocerande, utan också motiverad, ja rent av nödvändig. Om kommunikation i dag har blivit ett egenvärde, ger oss Celans dikter något annat, och den annanheten finns det skäl att kämpa för.

Det låter sig kanske säga om all poesi – ja, kanske om allt som verkligen är litteratur – men hos Celan är det som om denna annanhet ställs på sin spets. För den är naturligtvis inte oproblematisk.

ETT DÅN: det är

sanningen själv

som trätt ut

bland människorna,

mitt i

metaforyran.

Om dikten ska kunna vittna om något sant måste den ju ändå kommunicera på något vis. Hur? Med vilka medel? Om vi nu befinner oss i en metaforyra, där sanningen är frånvarande, varför ska man då alls läsa poesi?

Det är den sortens svårigheter dikterna kämpar med. Men även om det är fascinerande att följa denna kamp, så kan det inte hjälpas att dessa dikter, genom sin tidlösa och anspråksfulla karaktär, bitvis kan framstå som rätt stelnade och stumma. Tidlösa är i och för sig en tveksam karakteristik, i och med att dikterna är daterade i en konkret bemärkelse: Celan daterade alla sina dikter (dateringen är dock inte med i den svenska översättningen). På så sätt är de alla ett slags vittnesbörd om sin tillkomst, poetiska utsnitt ur tiden.

Kanske ligger problemet utanför dikterna själva: i den överdrivna vördnad som antingen finns i min egen förförståelse, eller också lagrats på dem under årens gång.

Går det att befria dem från det? Ta ner dem, avsakralisera dem?

Ta titeln till exempel, Andningsvändning. Hur ska den tolkas? Anders Olsson argumenterar för att det är något avgörande av engångskaraktär som avses. Inte en vända, utan en vändning. Det har han säkert rätt i, men när jag läser dikterna undrar jag om titeln inte också har en mer trivial dimension.

I sitt tacktal vid mottagandet av Büchnerpriset 1960, talade Celan om hur ”dikten hävdar sig vid randen av sig själv; för att kunna bestå ropar och hämtar den sig oavbrutet tillbaka från sitt redan-inte-längre till sitt alltjämt.”

Man kan, och måste nog, förstå detta som en kontakt med något högre, ogripbart, bortomspråkligt – sanningen bortom metaforyran för att återknyta till dikten ovan. Men finns det inte också något befriande banalt och materiellt i det som beskrivs? Handlar det inte om ett återhämtande som alla känner till, om sambandet mellan dikt och andning?

Ta den fantastiska dikt som avslutar hela samlingen. I Olssons översättning lyder den:

EN GÅNG

hörde jag honom,

då tvättade han världen,

osedd, natten lång,

verklig.

En och Oändlig,

förgörelse,

jaggörelse.

Ljus var. Räddning.

Det jag syftar på blir tydligare i det tyska originalet:

EINMAL,

da hörte ich ihn,

da wusch er die Welt,

ungesehn, nachtlang,

wirklich.

Eins und Unendlich,

vernichtet,

ichten.

Licht war. Rettung.

Översättningen ligger tätt inpå originalet. Det är svårt att se hur den kunde göras bättre, men kruxet är, som Olsson själv är inne på, ordet ”ichten”. Problemet med att översätta det till ”jaggörelse” är att den stympning – från ”vernichtet” till ”ichten” – som så att säga producerar jaget därmed inte görs rättvisa.

Är inte denna stympning knuten till andningen? Det vill säga, är inte ”ichten” också ett uttryck för att luften tar slut?

Dikten fortsätter trots att den borde hämta andan. Kvar bli en rest – av ”richten”, ”sichten” eller ”lichten”? – som pekar mot jaget (”ich”). Därefter kommer andningsvändningen: ny luft – ljus, räddning.

Metafysiken är förbunden med fysiken.

Paul Celan (1920 – 1970)

Han föddes i Rumänien (nuvarande Ukraina). Hans judiska föräldrar dog under kriget i tyskarnas förintelseläger.

Celan själv överlevde, och bodde i Paris från 1948 fram till självmordet 1970. Skrev poesi på tyska, däribland Mohn und Gedächtnis (1952), Sprachgitter (1959) och Fadensonnen (1968). Atemwende (1967) är den första samlingen som i sin helhet översatts till svenska.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln