Marie Norin sticker hål på liberala floskler
Publicerad 2015-03-11
”11.05.05 - 14.10.17” lyckas utmana både språk och samtid
Ett avgörande problem med att skriva politisk dikt i en samtid som allt mer tycks sakna varje grundläggande relation mellan ord och verklighet är naturligtvis att verkligheten oftast - omedvetet och helt osökt - blir mer absurd än dikten.
Ingen dikt kan fånga det ironiska fält som sträcker ut sig genom den glidande betydelse som plötsligt infinner sig mellan begrepp som ”medborgare” och ”kund”. Vi tycks genom den påträngande och aggressiva nyliberala rörelsen - som naturligtvis annekterar språket - också ha förlorat rätten till att beskriva omvärlden.
När blev exempelvis otrygghet till rörlighet på arbetsmarknaden?
En av uppgifterna för den politiska dikten blir därför att återerövra språket utan att låta det fastna i ironi och meningslösa gester.
Marie Norin debuterade 1996 med diktsamlingen A och har sedan dess i både prosa och dikt skrivit sig fram till ett allt klarare tilltal. Ett hårdare tonläge har utkristalliserat sig. Det tycks finnas en skrivprocess där hon vill återge det lyriska språket ett allvar - både etiskt och estetiskt.
I hennes nya diktsamling 11.05.05 - 14.10.17 är den omgivande ramen arbetet på ett boende för psykiskt sjuka. Det är en plats där gränser ständigt ifrågasätts och upphävs, en zon där den inre verkligheten inte behöver korrespondera med omgivningen.
Det som gör Norins samling till en viktig läsning är inte minst det att hon lyckas skapa samtidsanalyser mitt inne i en värld som är på väg att upplösa sig själv. Det blir smärtsamt tydligt när hon skriver om exempelvis den undersökning som Centerpartiet presenterade under partidagarna i Malmö, som ville visa på hur mycket bättre privatanställda inom sjukvården trivdes jämfört med sina kommunala kollegor.
Den röst Marie Norin äger punkterar direkt alla sådana floskler och medvetna lögner. Dikterna kan läsas som en slags journal över olika världar som bryter samman av ett inre och yttre tryck: ”han säger att han kan tänka sina tankar genom min / skalle, / att det är ett sätt att tvätta tankarna att låta / dem flytta fram och tillbaka // i journalanteckningarna står det att hans mamma har / ringt och sagt att hon inte vill att han ringer hem till / henne mer än på de i förtid uppgjorda tiderna som / står antecknade, se tidigare ant.”
11.05.05 - 14.10.17 är en fascinerande diktsamling som lyckas utmana både språk och samtid.
