Lära för (närings)livet

Claes Wahlin om Handels – den finansiella maktelitens egen plantskola

Publicerad 2018-11-03

Dörren mot toppjobben: Handelshögskolan i Stockholm ­finansieras och styrs till största ­delen av näringslivet.

Universitet och högskolor har ända sedan medeltiden varit säten för kunskaper som inte omedelbart syftar till samhällsnyttiga kunskaper. Tvärtom är de institutioner för bildning och forskning, fria att kritiskt granska kunskaper utan att gå i någons, inte ens statens, ledband. Så hur kom det sig att man för drygt hundra år sedan grundade en högskola som lärde ut hur man tjänar pengar?

Det europeiska 1800-talet såg sociala förändringar av stora mått. Det gamla samhällets hierarkier fick ge vika för demokratiska reformer. Tidigare maktlösa grupper fick politiskt och ekonomiskt inflytande och den klass som växte snabbast var köpmännens. Häri såg många ett hot mot den goda civilisationen. Krämarna saknade bildning, kultur och vett och etikett. Utan kultur och bildning, hävdade kritiker, skulle det som höll ihop ett samhälle gå i bitar.

Lars Strannegård, rektor.

Köpmännen, de som med moderna termer ingår i det som kallas näringslivet, kände av denna stigmatisering. De övre, samhällsbärande skikten såg ner på dem. Köpmännen ville höja sin status. Krämaren skulle bli socialt rumsren. Ett sätt att söka status var att få akademisk legitimitet.

1909 grundas så Handelshögskolan i Stockholm, med ekonomiskt bistånd från staten men framför allt från familjen Wallenberg. Statuten från då gäller än i dag: ”att genom vetenskaplig undervisning och forskning befrämja affärsverksamhetens höjande inom landet”.


Det är en privatägd skola med statsstöd och gott rykte. En examen från Handels öppnar många dörrar till välbetalda arbeten, framför allt inom konsultbranschen och finans. Men det är inte akademiska meriter som öppnar dörrarna.

Mikael Holmqvist, professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet och uppmärksammad för sin bok om Djursholm, menar att det är andra slags färdigheter som gör dess studenter ”anställningsbara”.

Genom intervjuer med studenter och lärare, granskning av olika texter med Handelshögskolan som avsändare och iakttagelser på plats, så är Handels – maktelitens skola en sociologisk undersökning på gränsen till etnologi. Han vill med studien söka förstå vilka värderingar och normer som utvecklas inom den ekonomiska och delvis den politiska eliten. Denna fostran börjar på Handels.

De som antas till utbildningen kommer i stor utsträckning från miljöer som redan har förberett studenterna, som Viktor Rydbergs gymnasium i Djursholm (kallad Handelsträdgården och ironiskt nog namngiven efter författaren som skrev Den nya Grottesången). De har föräldrar som inte sällan har gått på Handels eller som arbetar inom näringslivet.

Nyantagna studenter tas emot i de stora portarna där de får skaka hand med äldre, högtidsklädda studenter. Rektorn hälsar var och en personligen välkommen. En rad ritualer syftar till att förstärka deras känsla av att vara utvalda, att tillhöra en elit.


Undervisningen, menar Holmqvist, skiljer sig egentligen inte åt från hur den ser ut på andra lärosäten med företagsekonomi och nationalekonomi. Tydligt är dock hur företagsekonomin dominerar med sina 23 professorer, jämfört med nationalekonomins sju och finans sex. Men studenterna har ju så mycket annat att göra: de ska gå på events, företagspresentationer och andra arrangemang som syftar till att knyta kontakter med näringslivet. Det vimlar av kontaktskapande aktiviteter och dessa är minst lika viktiga, om inte viktigare, än den regelrätta undervisningen. En student beskriver utbildningen som en tre år lång anställningsintervju. Så får många också anställning innan de avslutat utbildningen, inte sällan i samband med praktikplats. Till skillnad från studentkårer vid andra universitet, som står på studentens sida gentemot högskolan, är Handels kår lojal med skolan.

”Miljön är särpräglad som vore det ett kloster eller en militärförläggning”

Holmqvist menar att deltagandet i studentkåren är lika viktigt som att klara tentorna. Den fungerar som ett slags praktisk träning i att arbeta inom näringslivet (ledning, organisation) och är en viktig merit vid anställningsintervjuer. Och så finns ju studentkören: Friedmans apostlar.

Holmqvist skildrar hur studenterna formeras eller disciplineras. Miljön är särpräglad, närmast uniform, som vore det ett kloster eller en militärförläggning. Det handlar inte bara om den marknadsliberala ideologin som genomsyrar skolan, utan om klädkoder, hur man för sig, till och med hur man skrattar eller hostar. Man skolas in i en stam med ett specifikt socialt beteende, en stam vars medlemmar kan räkna med höga löner, inflytande och makt.

Mikael Holmqvist anser att Handels bör reformeras  – eller fråntas sin universitetsstatus.

Holmqvist menar dessutom att den forskning som bedrivs går i näringslivets band. Här är symbiosen stark, dels eftersom Handels huvudsakligen finansieras av näringslivet (staten står för runt 20 procent), dels för att skolan i stor utsträckning styrs av näringslivet genom representanter i styrelse och direktion vilkas krav på utbildningen är tydliga.

Om forskningen har Holmqvist inte så mycket att säga, annat än att den är lojal och utgör en mindre del av verksamheten. Att Carl Hamilton en gång fick sparken för sin bok om Absolut vodka eller att genusvetaren Anna Wahl inte erhöll professorstjänst hör till de mer uppmärksammade fallen då skolans lojalitet mot sina uppdragsgivare visade sig starkare än mot sina forskare.


Man kan sammanfatta undersökningen med att skolan inte prioriterar en självständig, kritisk – alltså akademisk – forskning, utan att den finns där för att legitimera skolan som en akademisk institution. Det är viktigt för statusen att kunna hänvisa till publiceringar i tidskrifter med peer review, utfärda examina och ha statens godkännande. Därmed erhålls en akademisk skrud, trots att Handels närmast är en rekryteringsanstalt för näringslivet.

Till den akademiska skruden läggs en klädnad som ska visa att man är samhällsmedveten, kurser om hållbarhet, ansvarstagande eller globala utmaningar (problem kallas ju helst utmaningar). Men detta, skriver Holmqvist, kan lika gärna handla om att de lär sig att framställa sig som medvetna, att använda rätt retorik när det gäller att verka som de tar ansvar för samhällsproblem som näringslivet annars undviker.

Handelshögskolan är alltså en plats där man utbildar studenter i ett visst tänkande. Till skillnad från den akademiska grunden, att tänka fritt och kritiskt, lär man sig att omfatta näringslivets värderingar och marknadsekonomiska ideologi. På så vis vill näringslivet försäkra sig om att allt kan fortsätta som förut. Det är sant att alla sammanhang i någon mån utesluter, att det finns krav på lojalitet till det sammanhang man ingår i. Men här handlar det om en institution som fostrar och levererar människor till den ekonomiska eliten. Så vad göra?


Holmqvist har några förslag: att förändra sammansättningen i styrelse och direktion så att banden till näringslivet försvagas, att bredda ämnesutbudet, alltså intellektualisera undervisningen och göra den mer akademisk för att därmed höja bildningsnivån i näringslivet, och att bredda rekryteringen. Handels är i dag en förhållandevis ’vit’ högskola och ett ytterst fåtal antas via högskoleprovet.

Annars, anser Holmqvist, bör Handels fråntas sin status som universitet. Den ekonomiska eliten behöver ju inte längre examina för att legitimera sin status. I dag räcker det med bostadsrätt i innerstan, dyr bil och svart American Express-kort. Finansvalpen har blivit rumsren. Han har inte några betydande akademiska kunskaper, men han vet att gå i koppel och vifta på svansen.


Det finns en rad andra avsnitt i Holmqvists bok som förtjänar att uppmärksammas. Jag läser den med skräckblandad förtjusning, men hade likväl önskat att han hade givit några konkreta exempel på i vilket avseende Handels forskning brister. Likaså saknas en tydligare analys av den ekonomiska eliten, var den finns, vilka den består av och hur dess makt manifesterar sig.

Att Holmqvists bok rört vid skolans akilleshäl visar rektor Lars Strannegårds förvånansvärt svaga genmäle i DN (15 okt). För nog är den lilla guldpläterade Hermes-figur som syns ovanför porten till Handels på Sveavägen en mer talande symbol för vad som försiggår innanför de massiva ekdörrarna: Hermes, tjyvarnas gud, trickstern.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.