För lite fantasi i Bojs deckardebut

Malin Krutmeijer om Karin Bojs ”Klickad” – och två andra nya deckare

Publicerad 2019-10-12

”Klickad” av Karin Bojs

(Albert Bonniers förlag)

Karin Bojs är en utmärkt, prisbelönt vetenskapsjournalist och faktaförfattare – så hur är hennes första deckare? Inget vidare, tyvärr. Klickad är inget dunderhaveri, Bojs har en del på hjärtat, men historien om den unga, spänstiga journalisten Doris Lindh som luskar i ett mord på en träningskamrat är inte ett dugg spännande.

En journalistisk bruksprosa slår igenom hela tiden, och det blir inget riktigt liv i fiktionen. Bojs vill gärna berätta om allt ifrån rysk systematräning till klickerträning för hundar, och nya rön inom dna-teknik. Intressanta saker i sig, men hon löser det genom att lägga långa, beskrivande utläggningar i munnen på olika personer.

Ingenting blir bättre av att Doris väldigt många cykelturer och träningspass också måste återges. Det finns ett hyggligt stoff i romanen, men skippa transporterna och fantisera mera nästa gång.

”My bloody Valentine” av Christine Détrez

Övers Marianne Tufvesson
(Sekwa förlag)

Franska sociologiprofessorn Christine Détrez skapar en krypande känsla av annalkande katastrof i sin debutroman. Huvudpersonen Delphine åker på sin första semester med nye mannen Paul. Med till Korsika följer två gamla vänner till Paul, deras son med flickvännen ­Valentine, Pauls dotter och Delphines två tonårssöner.

Det blir en riktig bonusfamiljpärs, berättad ur Delphines perspektiv. Samtidigt som hon kämpar för att bli accepterad – Paul lämnade sin fru för henne – uppstår en ödesdiger dynamik i tonårsgänget med Valentine som epicentrum. Porträttet av henne är rätt osympatiskt: hon framställs som en manipulativ och hänsynslös tonårs-femme fatale utan några som helst försonande drag. Men romanen fångar väl Delphines klaustrofobiska hjälplöshet inför könsroller som plötsligt tycks ofrånkomliga, och en händelseutveckling bortom hennes kontroll.

Dockliv av Erik Axl Sund

(Ordfront)

Författarduon Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist skriver bakom sin pseudonym dystopiska, uppskruvade deckare, förankrade i realism med tunna trådar. Dockliv är den andra, fristående delen i deras så kallade Melankoli-serie, och handlar om sexuellt våld mot unga flickor.

I centrum står Nova och Mercy, ett slags mångdubbelt plågade tonårsversioner av Ridley Scotts Thelma & Louise. De bubblar av hat mot patriarkatet men är oförmögna att slå sig loss från sexindustrin. Vi får också följa deras terapeut, polisen som letar efter dem, en nätraggande pedofil och ytterligare några personer.

Romanen är suggestiv, men aningen för utstuderad. Sexuellt utsatta kvinnor och flickor är hårt exploaterade i deckargenren – inte minst på film närmast estetiseras de som offer – och här frossas det verkligen i övergrepp. Balansgången mot det spekulativa är vansklig.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.