Det gåtfulla folket i Putin-land

Johanna Melén skriver med värme om sina ryska vänner – men man kommer dem inte nära

Inga-Lina Lindqvist

helskärm

”Att skratta utan orsak är ett tecken på dumhet” är ett ryskt talesätt som sorgligt sammanfattar folkets långa historia av förtryck, umbäranden och besvikelser.
Johanna Melén är journalist på Sveriges Radio och gör författardebut med reportageboken Mina ryska vänner. En berättelse om Putins Ryssland.

Publiceringen är osannolikt väl synkad med en utveckling som ingen kunde förutse i sin helhet. Den förgiftade oppositionspolitikern Navalnyjs återkomst till Ryssland och filmen om slottet som sägs tillhöra Putin orsakade folkprotester från Vladivostok till Moskva. Melén för oss tillbaka till tiden då allt började: S:t Petersburg 1999. Hon är där för att studera rysk litteratur och dela livsvillkor med vanliga ryssar. De som blir hennes vänner.

Vännerna kommer från olika hörn av det väldiga Ryssland. Millennieskiftet präglas av andra Tjetjenien-kriget och två hyreshus i Ryssland sprängs i luften – av vem? Är det islamistiska hämndaktioner eller provokationer från ryska säkerhetstjänsten? Putin tillträder som den försvagade Jeltsins kronprins och utlovar stabilitet, ordning och reda, hårda tag mot terrorism. Han är relativt ung, bevisligen intelligent och till synes modest.

Melén skriver på effektiv journalistprosa som mjukas upp av sinnlig intimitet med det ryska: brist på varmvatten, praliner inslagna i vackert papper, sallader med mer eller mindre majonnäs i sig. Jämnåriga hon lär känna vill stå utanför politiken. Om staten kan garantera att de får utforma sina privatliv som de vill kan de godta auktoritärt styre.

Stora partier i Mina ryska vänner domineras av en översiktlig genomgång av Putin-erans bekanta hållpunkter, men samtidigt tänker jag att vi just nu behöver en pedagogisk påminnelse om bakgrunden till dagens politiska utveckling i Ryssland.

Katastrofen på u-båten ”Kursk”. Nato-bombningar av Serbien och försvarsalliansens utvidgning i öst. Putins nationella idé som vann gehör hos många. Massprotesterna före presidentvalet 2012, redan då ledda av Navalnyj. Repressionen som följde var skoningslös och boken slutar i detta nu, förgiftningen av Navalnyj och den oväntade folkresningen i Belarus som antingen en tröstlös repris eller en ödesvändning.

Som läsare saknar jag just vännerna. Om än skildrade med mycket värme förblir de schematiska, gåtfulla. Jag tänker att ryssar måste vara världens mest privata folk, svårast att komma in på livet. Trauman ärvs och bearbetas sällan.

Melén beskriver väninnornas fjärmande från föräldrar och födelseorter som något som i svensk kontext skulle kallas rotlöshet. Här blir det ett uppgivet konstaterande. Man flyr in i privatlivet, litteraturen, renoveringarna och resorna men längtan förblir, med en rysk ordlek, en gapande höjd.