Närgångna bilder av poeten i radhuset
Antika filosofer samsas med vardag i Göran Sonnevis nya bok
Publicerad 2022-08-30
Termen ”sekvens” används i vitt skilda sammanhang. I matematiken betyder
den bara ”följd”. I katolsk liturgi betecknar den, sen tusen år eller så, ett slags hymn.
Båda betydelserna är självklara för Göran Sonnevi, och de klingar med i hans långa dagboksdikter som ofta har ”sekvens” i titeln. De utspelas ofta över en helg som också finns i kyrkoåret. Naturvetenskap och teologi är alltid aktuella, om än bara antytt, i de sakligt privata texterna.
Sonnevi alltid eftersträvar att återge så troget som möjligt. Det skrivna vill vara muntligt, vill musik.
Sekvenserna har funnits i hans böcker sedan Oceanen från 2006 som introducerade en storform där dagboksnoteringarna växlar med de kortare lyriska blixtarna. Det är som om två böcker skjutits in i varandra och blivit till en enda. Så också i För vem talar jag framtidens språk. Här löper journalen från vårdagjämningen 2020 till allhelgona 2021. Det är alltså en coronabok – långt ifrån den första i svensk poesi.
Dessa stora sjok ur dagboken ger en intim, för att inte säga närgången, bild av poetens liv i radhuset utanför Stockholm. Att det är en intellektuellt nyfiken människa som för ordet är otvetydigt. Försokratikernas filosofi står alldeles intill problem med ventilen i toaletten på bottenvåningen. Sånt är uppfriskande mitt i det betryck och den sorg som pandemin skapar. Blåsipporna blommar i dödsskuggans dal.
Men är det god poesi? Jag får ibland problem med själva versen. Dagbokssekvenserna kan se ut som prosa, men vita luckor i raderna markerar den andningsrytm som Sonnevi alltid eftersträvar att återge så troget som möjligt. Det skrivna vill vara muntligt, vill musik. Men raderna är ibland för långa, golvplankorna sviktar för mycket. Läsaren blir överdrivet försiktig i stegen genom texten. Man blir rädd att trampa fel och förstöra allvaret.
En helt annan ordning gäller i de kortare texterna – jag vill kalla dem för lyriska blixtar. Där kramas idéer och erfarenheter hårt i handen så att allt onödigt rinner bort – också det privata. De mister sin tidsbundenhet och vinner i stället en hemmahörighet i vilken tid som helst. Skrivsättet är ett slags metafysik i praktiken, en värld där nya ordningar upprättas, där samtidsmening inte längre behöver hävdas eller ifrågasättas. Nakna ord bara, i fri dialog med poesi från alla tider.
Låt mig lyfta fram en blixt till Lars Noréns minne, och den hör hemma i bokens corona-tema: ”flygande förstorade / hjärtkamrar / vingar”. Fyra ord bara, men de binder ihop två av de väsentligaste författarskapen i vår tid. Jag tror att en parallell läsning av Sonnevi och Norén – dessa följeslagare på avstånd ända sen 60-talet – skulle ge en djup och vacker bild av vårt nu och dess förhistoria. Ta tag i jobbet nån som orkar!
En andra blixt, och den är ett norénskt fragment: ”Det enda / ordet står / inte ensamt”.
Och en sista, ur den hemliga liturgin: ”Var har du varit? / Jag har varit / hos änglarna!”
