”Straff” är en bok som gör ont i hela kroppen
Ann-Helén Laestadius fångar det koloniala förtrycket i individerna
Publicerad 2023-02-01
Det är som om min egen kropp sitter och läser Ann-Helén Laestadius nya roman, Straff. Och det gör riktigt, riktigt ont. Hon skildrar hur det gick till på en så kallad nomadskola för samiska barn i Norrbotten på femtiotalet och det är barnets blick och känslor som ger alfabetet för läsaren: Att för det första skiljas från sina föräldrar i samebyn och på nomadskolan förbjudas att tala samiska, hjärtats språk, och för det andra den ständiga kroppsliga bestraffningen som utgör rena misshandeln, begången av en husmor som leder tankarna till syster Ratched i Gökboet. Möjligen är hon värre, denna Rita Olsson, med sitt avgrundslika förakt för allt samiskt och hennes idé att jojk är ett djävulens påfund.
Det här är alltså Sverige, sitter man och tänker under läsningen. Så länge sedan är det inte som svenska staten agerade kolonialmakt gentemot ett urfolk som inte hade några möjligheter att försvara sig mot övermakten. På många sätt, även i den gröna omställningens era, fortsätter ju rasismen och övergreppen på Europas sista urfolk.
Men Laestadius har inte skrivit en politisk pamflett, utan en ytterst finstilt psykologisk roman som föder långt starkare känslor än någon debattbok nog skulle göra. Vi får följa ett antal skolelever under ömsom några år på femtiotalet och ömsom några år på 1980-talet. Greppet är mycket effektivt eftersom jag som läsare så klart konfronteras med de livslånga skador de där barnen fick av den institutionaliserade rasismen på nomadskolan.
Några av dem har som vuxna lämnat sina samebyar och flyttat in till stan för att jobba i gruvan eller i hemtjänsten – romanen är faktiskt rätt mycket av en arbetarroman – medan andra stannat kvar och sammanbitet fortsatt med renskötseln. Men gemensamt för dem alla är att de har så oerhört svårt att tala och röra vid det de varit med om. Deras själar är vingklippta.
Den bråkige Nilsa insisterar i sitt självbedrägeri på att han mest hade roligt på nomadskolan, men går nästan under av nedtryckt vrede när han påminns om hur skolan förstörde livet för hans lillebror Aslak. Anne-Risten känner ofta ett främlingskap för sin tonårsdotter som skäms över moderns samiska ursprung. Hon ser det till och med i hur dottern sminkar sig – aldrig någon rouge, för att inte markera de höga kindbenen. Gruvarbetaren Jon-Ante, svårt misshandlad i nomadskolan, meckar minutiöst med sin raggarbil och kan knappt få ur sig ett ord om barndomens misär. Marge adopterar en flicka från Colombia och har till en början dåligt samvete för att hon slitit loss ett barn från sin ursprungsmiljö, fastän hon själv som liten utsatts för samma sak. Och så hennes nervösa glädje över att dottern visar sig älska det samiska renskötarlivet och så gärna vill lära sig samiska!
Jag radar upp dem för att man ska förstå att den här romanen utgår från enskilda öden och inte från ett mer abstrakt kolonialt övergrepp. Egentligen är det bara i ett enda kapitel som representanter för överhets-Sverige dyker upp. Skolinspektören besöker skolan, med ett följe av välmenande personer (de talar som man ”gjorde i radion”) som fascineras över sameungarnas färggranna koltar och över att möta ”äkta samer” på nära håll.
Kanske är Laestadius bakgrund som kriminalreporter en förklaring till att hon också lyckas lägga in ett litet thrillerartat spänningsmoment i berättelsen. En dag visar det sig nämligen att nomadskolans husmor, Rita Olsson, dyker upp i staden. Else-Maj får syn på henne på ett laestadianmöte och reagerar med fysiskt illamående och måste gå därifrån.
En av romanens få svagheter är annars just att den genomonda Rita Olsson mest framstår som en skräckfilmsgestalt, utan historia, utan liv. En annan svaghet är möjligen att de starka konflikterna mellan olika samegrupper inte vidrörs.
Bokens titel Straff är dubbeltydigt, men jag ska inte avslöja varför. Hursomhelst: kunde jag jojka skulle jag göra det över en mycket gripande och lärorik berättelse.
