Kung av keramik
Torsten Kälvemark om Wilhelm Kåge – affischmålaren som gav folkhemmet fin form
Uppdaterad 2017-03-04 | Publicerad 2017-02-11
På den förträffliga sajten Filmarkivet.se kan man se en halvtimmeslång reportagefilm från 1942 med titeln Eld, lera och människor. Den handlar om Gustavsbergs porslinsfabrik, ett dåtida industriellt och konstnärligt flaggskepp. Filmen speglar en från början patriarkaliskt styrd bruksort där arbetare och tjänstemän visste sin plats i hierarkin, där bostäder och samlingslokaler byggdes för de anställda och där kor och får betade på brukets marker.
Det som skilde Gustavsberg från andra samtida bruksorter var förstås en särskild kategori anställda: de konstnärer som skulle rita nya servisdekorer eller formge den keramik som skulle få fabrikens namn att flyga ut över världen. I slutet på filmen kan vi se Wilhelm Kåge i en ateljé vid sidan av den unge adepten Stig Lindberg. En annan scen visar hur Berndt Friberg med känsliga fingrar får en lerklump att hitta sin form på drejskivan.
Konstnärerna var kanske inte helt integrerade i själva bruksmiljön. Wilhelm Kåge var för sin del ingen bofast gustavsbergare utan pendlade genom åren till sin arbetsplats med bil eller båt från centrala Stockholm. Han flyttade inledningsvis mellan olika adresser innanför tullarna. Från mitten av 20-talet bodde han i ett hus på Fjällgatan där den något brokiga interiören kom att återges i så många samtida hemma-hos-reportage.
Innan Kåge 1917 började sin verksamhet på Gustavsberg hade han gjort sig ett namn som affischtecknare. Som sådan måste han nog karakteriseras som en av landets genom tiderna främsta. Han hade för övrigt redan som 12-åring börjat som skyltmålare hos en slaktare för att som motprestation få mat till sin hund. Som 16-åring gick han en akvarellkurs och ett par år senare (1907) började han på Tekniska skolan, nuvarande Konstfack.
Petter Eklund berättar i boken Wilhelm Kåge att det var affischkonsten som förde Kåge till keramiken. Elsa Gullberg på Svenska slöjdföreningen hade uppmärksammat ”den där trevliga pojken som ritar så bra affischer” och insåg att han skulle kunna bli en bra designer på en porslinsfabrik.
Av den trevlige pojken blev så småningom en man med världsrykte, oftast trivsam men också respektingivande när det behövdes. Tidigare anställda kan berätta om hur de vördnadsfullt hälsade när Kåge kom i korridorerna med sin flaxande vita rock. Var han på dåligt humör kunde han tvärnita vid ett bord och kolla penslar och paletter. För det mesta tycks han ändå ha spridit en god stämning omkring sig och alla yttre framgångar måste ha stimulerat också dem som svarade för det viktiga (och oftast anonyma) hantverk som porslinsmåleriet utgjorde.
Som skapare av bruksporslin för det framväxande folkhemmet hade Kåge blandad framgång. ”Arbetarservisen” från 1917 kom under de krisår när ingen arbetare hade råd att köpa dyrt finporslin. Bättre gick det för modellen Tussilago även om den från början dömdes ut av återförsäljarna. Det eldfasta godset Pyro blev med åren också en storsäljare med lång överlevnadstid.
Det är ändå med sitt arbete kring konstgods som Wilhelm Kåge når de höjder som gjort honom till ett världsnamn. Som Petter Eklund konstaterar gavs Gustavsbergs konstnärer relativt fria händer för sitt keramiska skapande. Det underströk såväl fabrikens estetiska potential som kooperationens ambitioner.
På det området blev den välbekanta Argenta-produktionen en enorm framgång. Man kan (liksom konstnären själv) efter ett tag tröttna lite på konceptet med silverinläggningar i en enfärgad keramik men själva mönstren är många gånger av en otrolig konstnärlig kvalitet.
Annat konstgods av hans formgivning är starkt inspirerat av internationella utblickar mot framför allt en asiatisk konstnärlig tradition. Farstagodset, hans andra stora keramiska profil, kan ses i det perspektivet, en mer jordnära motvikt mot Argentans salongsestetik.
Wilhelm Kåges konstnärliga skapande på Gustavsberg från 1917 fram till hans död 1960 är så rikt att det skulle kunna fylla många volymer med text och bilder. Den stora förtjänsten med Petter Eklunds bok är att den på knappt 200 sidor lyckas ge en både livfull och initierad bild av detta livsverk.
